Allhelgona-helgen har blivit synonym med Kullamannen. Detta mytomspunna lopp på Kullaberg som årligen lockar runt 2000 löpare på olika distanser. Jag hade en startplats innevarande sen pandemin ställde in loppet, annars hade det inte varit självklart att jag skulle springa i år. Detta år skulle jag även springa för guldringen, klarar man av att ta sig i mål en tredje gång så belönas man med en guldring. Fortfarande satt Åre 100km i huvudet där jag kraschade något totalt på alla sätt. Ska jag vara ärlig så var jag nog lite nervös inför årets Kullamannen. Jag är inte i samma form och fokus har varit på lill-mannen hemma, långpassen har blivit betydligt färre. En helt naturlig omprioritering skulle jag säga då man inte vill missa någon tid med lillen då allt går så snabbt!
Veckorna innan Kullamannen försökte jag ändå se till att få snurr på träningen. Alla mina pass nu för tiden är transportlöp till jobbet. Upp tidigt för att ta en längre tur till jobbet och sedan raka vägen hem till familjen när jobbet slutar. Detta har varit ett upplägg som funkat väldigt bra då jag kunde få in mellan 8-9 mil bara på att löpa till jobbet mån-fre. Familjetiden blir inte lidande heller. Som en sista pusselbit så anordnade vi i UltraUppsala ett klassiskt nattlöp till Knivsta tur och retur. Då fick man in ett längre pass samt nattlöpning på kontot. Nu hade jag preppat allt jag kunde för att ta mig an Kullamannen.
Vi var ett stort gäng som skulle åka ner till Mölle för att springa. Jag, Sofia och Jesper skulle köra 100-miles. Matthias, Linda, Paula och Torbjörn körde 100km (sprinten). Anna, Helene, Johan körde 50km och Robert körde 20km. Isak som följde med skulle agera medlöpare till täten och filma deras framfart till livesändningen. Vi täckte alla distanser och för många var det första gången detta lopp skulle tas an. Alla distanser slutar på berget där en slinga på 20 betas av. Tyvärr så blev Jesper sjuk strax innan loppet vilket var extremt tråkigt.
Vi hade hyrt en lägenhet tillhörande Mölle krukmakeri (samma som förra året). Läget var perfekt då det var ca 3-4 min från målgången. Man hade lagt om starten så att vi som sprang 100-miles skulle starta klockan 18:00 på fredagen, 100km startade 23:00. För att optimera läget så åkte vi ner torsdag eftermiddag till Mölle. Det kändes skönt att kunna få en natt någorlunda normal sömn och sedan kunna preppa i lugn och ro innan starten. Mycket gick på rutin då man vid detta laget betat av några 100-milare. Min svaga punkt brukar vara energitillförseln så här skulle jag testa något nytt. Jag körde vätskeblåsa på 1,5l och blandade sportdryck hårt i denna (1:0,8). Det blev typ som att fylla vätskeblåsan med gel. Sen köra två softflasks med vatten. Planen var att sippa lite från vätskeblåsan var 20:de minut och sedan komplettera med lite annan energi där det behövdes.
Sen bar det av! Bussen från Mölle gick 16:00 på fredagen mot starten i Båstad. Man är alltid lite nervös när man sitter på bussen. Stämningen ligger i luften och alla löpare, nya som gamla är fulla av förväntan. Det diskuteras strategier, vilka skor folk kör, hur kommer vädret vara. Väl framme i Båstad så vandrade jag och Sofia av och an.
Det var mörkt, lite kyligt och blåsigt. När det var några minuter kvar till start så showades det loss med eldshow. Ridande kom Kullamannen själv och var beredd att visa vägen för de tappra som skulle röra sig mot berget. Tidigare lopp så brukar jag lägga mig långt fram i startfållan, denna gång tänkte jag om. Jag var ödmjuk inför formen och lade mig långt bak, fast besluten att inte ryckas med av energin från täten. 3.. 2… 1… Nu kör vi!
Starten gick och jag började sparka igång benen. Det kändes stelt och konstigt första kilometrarna. Kunde inte riktigt ta ut löpsteget heller då jag insåg att ligga långt bak i startfållan och innebar att det blev köbildning tidigt. Första 5-6 kilometrarna blev att springa slalom mellan löpare för att komma fram till en punkt där jag kunde köra på i ett avslappnat tempo. Dock höll jag ner farten lite jämfört med förra året. Planen jag började lägga upp i huvudet var att försöka springa på runt 24h. Förra året sprang jag på ca 20:40 men då gasade jag på väldigt hårt hela vägen till Mölle. Första biten rullade på utan större konstigheter. Vi sprang mot Sinarpsdalen och sedan när vi kom ut mot kusten skulle man tillbaka till Båstad för att köra en loop. Jag hittade ett bra tempo och började tidigt att sippa på energin. Nattlöpning är jag ganska van med men samtidigt så är det lite tradigt. Det är mörkt och man får inte riktigt njuta av några vyer. Ganska tidigt så stoppade jag i en hörlur och slog på en ljudbok.
Väl framme i Båstad igen så hade man betat av ca 60km. Det hade rullat på bra utan större dippar. Kroppen kändes ok och lite stelhet kände man såklart efter 60km. Mitt högra knä har varit stel en längre period men kände inte av det alls så länge jag höll igång. Energin funkade också fortfarande väldigt bra. Detta var en trevlig överraskning då jag rätt tidigt i lopp brukar ha svårt för sportdryck men att inte det som gel-form funkade över förväntan. Väl ute ur Båstad igen så skulle vi igenom Sinarpsdalen igen. Det skulle bli lite uppiggande att ta sig igenom denna loop och börja bege sig mot berget. Detta är fjärde gången jag springer längs denna kust så nu började jag känna igen de flesta etapper, blandat med nostalgi och frustration över roliga/tråkiga sektioner av banan.
Siktet var nu inställt på Ängelholm där vi även hade fått lämna en dropbag. Jag hade inte detalj-kollat banan men hade för mig att det skulle vara runt 100km som tidigare år. Dock hade man kastat om en sektion som gick genom ett skogsparti. Tidigare år så har man tagit detta efter depån i Ängelholm men nu körde man den innan. Här fick jag min första dipp, fortfarande ingen större dipp men det var ett extremt tråkigt parti. Stigarna i detta skogsparti är inte så jätteroliga, långa och raka. Solen höll på att gå upp men man var i ett skede där John Blund gömde sig bakom varje hörn och kastade sand i ögonen på en. Det kändes som en evighet men i samband med gryningen så rullade jag in i Ängelholm.
Jag stannade inte länge i någon depå, inte heller i depån i Ängelholm. Jag kunde inte få i mig så mycket fast energi så förlitade mig på sportdrycken/gel som jag hade med mig samt fyllde på lite med annan flytande energi jag hade i dropbagen. Planen var att hålla sig i konstant rörelse. Med gryningen så kom ny energi, det visade sig även att det var en klarblå himmel. Va i helvete? Kullamannen brukar vara känt för att ha det värsta av väder. Solen strålade och det var skön temperatur i luften. Motivationen gick upp nu också och jag kände att jag har tuggat på väldigt jämnt och fint. Tvivlet som infann sig vid starten började tyna bort och insåg att man inte så lätt blir av med den gamla ultra-rutinen. Nu började jag även stöta på lite av de andra från vårt gäng. Sprang lite med Matthias och sedan träffade jag Linda i depån vid Svanshallarna. Det var även två glada 100-miles löpare som jag stötte på för jämnan. Vi passerade varandra i omgångar.
Siktet var nu inställt på Mölle och jag kände mig fortfarande stark. Inga större krämpor stod i vägen heller. Inga mega-dippar heller, för ens gång skull så bara rullade det på och överraskande nog så kunde jag fortfarande få i mig sportdryck. Rullade in i Mölle och fyllde snabbt på med lite vatten och begav mig ut. Nu var jag dock lite trött men kände att jag kunde snabbvandra berget om så var fallet. Jag borde även hamna under 24h samt bärga guldringen.
Varvet på Kullaberg är tufft, speciellt efter 14mil blandad löpning. 20km med nästan 1000hm varav en backe bara körs av 100-miles löparna, den ökända repbacken upp mot Håkull. Första kilometrarna på berget tog jag det ganska lugnt men kände att mer och mer energi börja komma tillbaka. Sen fick man en liten kick av att börja passera fler och fler 100-miles löpare som hade legat före mig. Väl framme vid den ökända rep-backen så kände jag mig som Spindelmannen och bokstavligen flög upp för den. Men denna nya energi började jag lufsa alltmer upp för mindre backar.
Vid den allra sista depån ca 6 kilometer från målet så började jag få ordentlig vittring. Jäklar va kul att vara så pigg på slutet av detta misär-lopp. Solen sken och berget visade sig från sin vackraste sida denna höstiga lördag. Vid ca 4km så passerar man Kullens fyr och nu var det bara upploppet kvar. Här slog jag följe med en annan 100-mileslöpare som också kommer från Uppsala, David Kierkegaard. Vi triggade igång varandra och turades om att dra sista biten. Han sprang också för guldringen så peppen var total. Vi flög fram den sista biten. De stapplande benen fick ny energi man skuttade fram på stenarna som om de 16 milen hade försvunnit från benen. Vi sprang in i Mölle och de sista 100 meterna innan mål lade vi in en spurt där man gick upp på tårna. Väl inne i mål så var glädjen total och vi gav varandra en kram och fick våra guldringar!
Full med adrenalin så landade jag efter målgång.. ca 21h och en 26-placering! Woow det trodde jag verkligen inte. Det var nog inte så dumt att ta det lugnt och köra jämnt och fint. Sen så för en gångs skull så funkade energin klockrent. Med facit på hand så var det nog det roligaste kullamannen loppet jag sprungit, till stor del av att kunna ha så mycket löparglädje kvar på slutet och kunna plocka fram ny energi för att njuta mer av de tekniska stigarna där. Vid målgången träffade jag även på ett bekant ansikte, Margarita från Litauen som jag träffade i Hornindal 2019. Världen kändes väldigt liten just då och jag pratade lite med henne om hennes upplevelser med loppet samt framtida äventyr.
På kvällen så hade vi alla tagit oss imål. Alla hade tagit sig igenom sina utmaningar och vi firade det med pizza buffé i lägenheten. Nu ville jag bara teleportera mig hem till min familj 🙂
