Sist jag bloggade så hade jag precis genomfört Kullamannen. Jag var mör men såg framåt att få springa PRT24 i December. Det blev inget PRT24, kroppen var skör och jag drog på mig en förkylning. In i det sista hade jag hoppats på att få ställa mig på starten i Växjö men fick inse att nu var inte rätt tillfälle. Med facit på hand så var jag mer sliten än jag trodde från Kullamannen. Det var bra att få vila i December och dra ner lite på löpningen. Året 2021 har varit ett jäkla bra löp-år så jag fick nöja mig där…
Meeen som alltid så kliade det i benen och jag ville hitta något annat istället. Jag blickade mot Januari och började kolla igenom mina alternativ. Sandsjöbacka trail har man ju alltid sneglat lite på men jag kände mig inte sugen på att rodda mycket med logistik. Got-run på gotland lät häftigt men även där mycket roddande med logistik. Till sist snubblade jag över något som fångade min nyfikenhet, Lucia backyard 2020 (avgörs 2022)! Detta låg även i Skogås, ca 1 timmes bilväg från Uppsala, perfekt! 🙂
Jag har aldrig tidigare sprungit en riktig backyard (Hofors varv efter varv avslutas efter 10 varv), men har alltid varit sugen. Konceptet går ut på att man har en slinga på 6,7km. Varje timme så startar man en loop, man har en timme på sig att genomföra loopen. Hinner man tillbaka innan timmen är slut så får man påbörja nästa loop. Såhär håller det på tills det endast är en deltagare kvar som då lär köra den sista loopen själv och sedan är tävlingen slut. Rent teoretiskt så kan en sådan här tävling hålla på hur länge som helst.
Åter tillbaka till Lucia backyard. Arrangören av detta lopp var Daniel Karlsson som även hade byggt upp en story till detta lopp. Alla löparna skulle tillsammans spring runt runt för att alstra energi och besegra trollen. Med detta så skulle cursor kristallen återtas från trollen och vinnaren skulle bli tomtens löpare 2020. Om det är något som jag är svag för så är det mindre arrangemang av eldsjälar. Det blir betydligt mer socialt och familjärt. Det som även lockade var att det skulle starta många starka namn. Tobbe Gyllenbring och Pernilla Otto är legendarer och skulle helt klart se till att det springs många många varv.
Uppladdningen inför detta var mer att jag såg till att få vila och låta kroppen kännes hel och stark. Jag hade fått ett fint långlöp på vintersemestern och kroppen kändes fräsch. 2021 hade slitit hårt så att gå ner i mängd och ladda upp genom vila och lugn löpning kändes helt rätt. Jag fick även med min kompis Jesper Danielsson att anmäla sig till backyarden. Det kändes extra roligt att få springa med honom.
Mitt mål för denna tävling var att iallafall springa 24 varv (161km). Det är alltid svårt att bestämma innan men med ett antal 100-miles lopp i bagaget så kändes det ändå realistiskt. Skulle tävlingen fortsätta vidare så skulle ett mål vara att försöka nå 37-38 varv (245km plus). Då skulle mitt distansrekord slås och om det är distansrekord man ska slå så är det på en backyard. Skulle tävlingen pågå såhär länge så var risken att den körde över på måndagen (starten var lördag klockan 12). Jag hade även förvarnat på jobbet att jag eventuellt kanske är ledig på måndag.
Inför starten så var smittspridningen av covid igång på allvar igen. Av 50 startande så kastade ca 10 in handduken innan pga av covid relaterade orsaker. Ett av namnen var Tobbe Gyllenbring vilket var synd då det hade varit roligt att få springa med en backyard legendar (han har sprungit 55 varv).
På lördagen så åkte jag och Jesper ner till Skogås och var laddade att få springa. Vädret hade varit lite bökigt då det hade töat ganska ordentligt och sedan fryst på lite igen. Man hade förvarnat att det kunde vara lite isigt längs loopen. Väl framme vid starten/varningen så var det full gång med preppandet. Lokalen var inrett med julpynt och doftade pepparkakor och glögg. Utanför så fanns det ett tält som jag och Jesper lade våra lådor med energi och ombyte. Det var riktigt härlig stämning i startområdet och löparna bar olika jul-utklädnader. Jag hade plockat fram en julslips som jag hängde runt halsen, Jesper hade en stickad jultröja. Klockan närmade sig 12 och snart dags för den första loopen och en chans att få bekanta sig med banan.
Första loopen
Man kan ha många olika slags taktiker på en backyard. Om man springer snabbt så får man mer tid vid varvningen att vila. Springer man långsamt så sliter man mindre på kroppen men har mindre tid på att vila och fixa med annat. Jag och Jesper lade oss längst bak i startfållan och tänkte att första varven så tar vi det lugnt och känner oss fram. Vi valde också att springa med trailskor, vi hade tagit med oss dubbskor som reserv men eftersom det var en del asfalt också så skulle stumma dubbskor slita på fötterna.
Första partierna gick upp på en liten höjd och sedan var det mestadels asfalt. Dock upptäckte vi att det nog blir en del höjdmeter på den här banan. Efter ytterligare en ganska lång uppförsbacke så bar det in i skogen. Här var det lite tuffare, härlig teknisk trail men dock med en hel del isiga partier som var väldigt förrädiska. Det var en extra krydda i denna backyard. Partierna på trailen var dock väldigt fina och att sedan springa längs vattnet var mysigt. Efter att ha tuggat på en del i trailen så kom ut på asfalten igen. Sista 2 kilometrarna gick på asfalt men var ganska skön omväxling efter trailen. Vi tuggade på nästan längs bak i leden och trillade in med en ca 6-7 minuter till godo. Detta var det tempo som vi kom att köra genomgående.
Loop 2-9
Jag hade kommit överens med Jesper att vi skulle köra tillsammans så långt det gick. Det var längesedan han sprang riktigt långt så han höll det väldigt öppen med hur många varv det skulle bli. Men vi höll ihop och såg till att ha det trevligt längst bak i klungan. Det blev väldigt sociala loopar. Samtalade en del med Pernilla Otto om hennes upplevelser på Viadal 6-dagars (man springer alltså i 6 dagar!). Pratade högt och lågt om löpning med Johnny Hällneby och det var riktigt trevligt, och en hel del andra samtal med löparna som sprang med oss i klungan längst bak. Detta gillar jag väldigt mycket med backyard-koncepten, det blir väldigt socialt! (iaf i början innan man går in i dimman).
Visst nämnde jag att banan var lite isig? Under dessa loopar så var det en hel del trail and error (eller trail and error som Daniel sa). Efter en hel del vurpor så började man tillslut hitta hur man skulle springa i trailen för att undvika de mest förrädiska is-passagerna. Jag drog till en riktigt redig vurpa och small ner vänster ben i isen. Knät och foten fick sig en törn men det kändes ändå helt ok. När mörkret väl började anlända så hade man satt ut marschaller på vissa mörka passager, så mysigt!
Antal löpare vid varje start började bli mindre och mindre i antal. Jesper började känna sig färdig på loop nummer 9 och kände att det var ett bra tillfälle att runda av. Nu hade jag förlorat min vapendragare och fick nu gå in lite mer i min egen bubbla. Vid detta tillfälle så var det inte många löpare kvar heller..
Loop 10-13
Nu var vi bara tre löpare kvar, jag, Stefan Westin och Markus Forsström. Jag körde vidare på min taktik och låg längst bak i ledet. Jag tog det väldigt lugnt och kände att detta funkade bra och kroppen kändes fräsch av att ta det lugnt. Under de tidigare varven så hade vi haft ca 7-4 minuter i depån och det hade räckt väldigt bra. På andra tävlingar jag kört så har det oftast funkat bra att vara i ständig rörelse. Nu hade banan satt sig i huvudet och man sprang mycket på automatik. Is-partierna dansade man över utan vurpor och man promenerade i uppförsbackarna. Jag hade några ”checkpoints” längs banan där jag kollade på klockan för att dubbelkolla att det inte hade gått för långsamt och om man var tvungen att öka på takten lite.
Vi varje varvning nu så hängde vi mycket i ”julstugan”. Då det var mindre med folk så blev det lite mysigare att sitta där inne i värmen och hänga. Energin hade funkat bra för mig men när det passerade runt 12 timmar så hade jag mer eller mindre gått över helt till flytande energi. Det har funkat bra tidigare och det kändes som att det funkade bra även nu.
Efter varv 13 så kastade Stefan in handduken efter att ha persat på distansen! Nu var vi bara två kvar. Markus är en stark ultralöpare som kört bland annat Spartahlon så jag kände på mig att nu kommer vi två få hålla på ett tag.
Loop 14-20
Två löpare kvar mitt i natten. Jag körde som vanligt och låg långt bak, Markus däremot körde iväg som pil. Det kändes lite psykande då han skuttade fram och såg väldigt pigg ut. Jag däremot gick in lite i min bubbla, in i tankarna och bara myste lite över egentiden och tuggade fram långsamt. När man sprang längs vattnet så hörde man hur isen mullrade vilket var mäktigt och lite läskigt. Jag höll tiden väldigt bra fortfarande men började reflektera över att det var en tuff bana. Så stora marginaler hade man ändå inte om man skulle få en ordentlig dipp. Man hade början och slutet av loopen som gick på asfalt men däremellan så hade man den tekniska trailen som var svår att vara snabb på. Vi tuffade på och mötes sedan i julstugan tillsammans med Daniel där vi satt och snackade och hade det trevligt innan nästa loop skulle tas.
Jag började känna av att det blev lite monotont mitt under natten. Tröttheten kom smygande och under några partier i skogen så var jag riktigt dåsig och kände att jag utan problem skulle kunna sätta mig på en stubbe och sova lite. Jag blir ofta trött när det blir lite enformigt och går ganska lugnt. Jag hade även börjat frysa lite under natten så hade klätt på mig lite mer. Jag brukar hålla mig mer allert under nattlöpning om det går lite snabbare. Tröttheten höll i sig ca 2 loopar men sedan släppte den. Jag övervägde att trycka på lite på en loop för att få kanske blunda 2-3 minuter i depån. Det är här taktikerna kan spela en avgörande roll hur man lägger upp loopen.
Rent energimässigt så brukar även nätterna vara lite segare. Jag höll dock upp lågan med flytande energi men såg nu framemot gryningen och den nya energi man får av att allt ljusnar. Precis innan vi skulle ut på varv 20 så sa Markus att han kastade in handduken. Jag blev ganska chockad då jag tyckte han såg så oförskämt pigg ut, men illamåendet hade satt sig och jag vet själv hur det kan ställa till det även fastän man är pigg i benen. Sista varvet fick jag köra själv och då vågade jag gasa på lite då jag inte behövde ladda för fler varv. Jag slog en signal till Karro att hon sedan fick hämta mig. Gryningen kom och jag fick springa i mål och ta emot cursor-kristallen, vilken ära! 🙂
Epilog
Det var ganska skönt att få sätta sig i julstugan och bara ta det lugnt. Jag hade nog tidigare mentalt förberett mig för att köra minst 24-varv och efter det utvärdera varje varv hur kroppen mådde. Dock var det en tuff bana och jag tror nog att den största fienden till slut kan ha varit att man var för långsam. Det skulle räcka med att man hade ett varv av just illamående eller trötthet som skulle kunna sätta sista käppen i hjulet. Efteråt kände jag mig ändå väldigt bra i kroppen. Jag var trött såklart av att ha dygnat men musklerna kändes stela på ett bra sätt. Dock kände jag av vänster knä lite när det stelnade av vurpan på isen. Väl hemma så var jag inte så social utan somnade ganska omgående 🙂
Summa sumarum så var det ett riktigt trevligt event och ett oerhört socialt event. Alltid härligt att träffa nya människor som delar löparglädjen. Man håller lågan uppe i spåret och peppar varandra. Ett stort tack till Daniel som styrt upp ett sånt härligt arrangemang. Jag kommer lätt delta i nya äventyr som han finurlar ihop! Heja tomten!