Allhelgonaafton brukar i ultrasammanhang alltid förknippas med Kullamannen. Detta mytomspunna lopp som knäckt så många löpare som har aspirerat på ringen som man får om man går i mål. Det var även detta lopp som var min premiär på 100-miles 2019 (lite tokigt). Då så han jag nätt och jämnt att ta mig igenom på 34h (36h var max). Det var då helt klart de värsta jag någonsin gjort. Banan var då upplagd med att man skulle springa från Båstad till Mölle och sedan ta 3-varv på Kullaberg. Året jag sprang detta så kom ca 30% i mål. Vädret var ilsket med regn och vind.
2020 så gick inte loppet pga av pandemin. Dock så hade man gjort en liten ny variant som fick namnet ”Dark trail”. En skara på 100 personer fick agera testpiloter på en bana som började i Örkelljunga -> Båstad -> Fyren på kullaberg. Jag sprang det loppet och har tidigare skrivit en racereport om just detta lopp. (https://ultrakennie.se/2020/11/02/dark-trail-100-miles-by-kullamannen). Den banan var dock lite snällare än orginalbanan men helt klart en rolig bana med sina egna utmaningar.
Sen kom 2021 och vi var laddade på ett nytt Kullamannen nu efter pandemin. Att få springa ett lopp med ca 500-600 startande. Ett stort härligt arrangemang med allt som det innebär. Speciellt efter att ha kört många mindre tävlingar (helt underbara på sitt sätt) så såg jag fram emot en riktig löparfest (eller löparmisär?). Vi började dock tidigt inse att springa tre varv på Kullaberg var nog inte att räkna med. Länsstyrelsen hade inte godkänt det och de hade även börjat sätta andra käppar i hjulet för Kullamannen organisationen. Fram till start så ändrades banan många gånger och den allra sista ändringen skedde redan dagen innan loppet. Banan bli mycket enklare än originalet. Originalet var ca 180km och 5000hm+, denna skulle landa på ca 162km och 2800hm. Hur som helst var vi taggade på att springa.
Uppladdningen inför detta lopp var nog kanske inte den bästa nu med facit på hand. Jag var nog ganska sliten efter Marviksdrömmen men hade ganska många veckor på mig att ladda upp. Mitt i uppladdningen så sprang jag ett 8h träningspass som mest var riktat till en tävling i december. Kände mig på det passet lite halvsliten och mådde lite illa, egentligen inget bra tecken även om jag var nöjd med passet. Kroppen funkade ändå bra men hade nog inte behövt ha dessa pass då jag nog redan hade alla pass som behövdes i benen inför Kullamannen. Både 3TU+ och Marviksdrömmen var på pappret mycket tuffare lopp än året Kullamannen-dragning. En liten oroskänsla var att jag känt av en stelhet i mitt knä. Det dök upp efter mycket utförslöp på Marvikdrömmen men det gjorde aldrig ont. Helt klart kände jag mig inte 120% i kroppen inför Kullamannen med ändå helt stabilt för att ställa mig på startlinjen.
Vi var ett gäng från UltraUppsala som skulle springa 100-miles. Jag, Sofia och Gunilla. Vi fick även med Alexandra i sista minuten som skulle köra ”sprinten” 100km. Vi hade lagt upp det så att vi skulle åka ner med bil och övernatta i Mölle. Vi hade fixat en lägenhet vid Mölle krukmakeri. Det är alltid lite extra roligt att åka ner ett gäng och springa. Jag har sprungit en del lopp själv och det blir lite ensamt innan och efter loppet. Vi åkte ner torsdagen innan loppet och landade i lägenheten. Starten var i Båstad så löpare som var bosatta i Mölle skulle slussas med buss 04:45 på fredagsmorgonen. Vi märkte att vi var rutinerade vid det här laget. Allt packades på kvällen och allt var med. Ingen var riktigt nervös utan vi alla var väldigt förväntansfulla att få börja springa.
Väl på fredagmorgon så tog vi oss ut till Bussen och påbörjade resan mot Båstad. Vi hade alla sovit riktigt bra och tog med lite frukost att käka i bussen. Framme i Båstad så plockade vi upp våra nummerlappar och gps-sändare. Det var riktigt kyligt och en ruggig morgon. 07:00 var det planerat att vi skulle starta. Dock blev starten försenad med ca 20 minuter. Vi önskade varandra lycka till och ställde oss vid starten. Gunilla och Sofia skulle börja med att hålla ihop och jag tänkte placera mig långt fram för att haka på klungorna längre fram. Det var totalt 447 som kom till start, 407 herrar och 40 damer.
Där gick starten! I äkta Kullamannen anda så fanns i täten en riddare på häst (Kullamannen) som ledde de förväntansfulla löparna mot deras äventyr. Banan skulle börja med en ”prolog” dvs en 5-6km slinga i Båstad innan man begav sig ut mot Sinarpsdalen. Dock blev det kaos på prologen. Har inte helt klart för mig vad som hände men en stor bunt sprang fel och skrek på andra att vända. Det kändes som att löparna var huller om buller och de som var i täten var inte det längre. Dock efter prologen så kändes det som att loppen nu började på riktigt.
Då man haft problem med att få till en bana som godkändes av Länsstyrelsen så hade man nu lagt upp som följande: Prologen i Båstad, igenom Sinarpsdalen sen tillbaka till Båstad via Bjärrehalvön, prologen (igen), Sinarpsdalen (igen) sen mot Ängelholm (även en liten slinga där) och sen till Mölle och avsluta med ett varv på berget.
Sinarpsdalen var ändå ett trevligt inslag. Fina stigar och blandad traillöpning. Ett part utför så var det några taggbuskar som misshandlade oss löpare och man fick se blodiga rivsår här och där. Redan 15-20km in så började blodet rinna. Jag hade öppnat i högt tempo för att vara mig. Då jag kände mig bekväm med banan så tänkte jag testa spänna bågen lite och se vart det leder. Jag hade inga mål förutom att försöka springa under 24h så jag lämnade resten väldigt öppet. Kände ganska snabbt att det var kul att springa ett stort lopp igen. Mycket folk på banan och man springer i olika klungor och samtalar med folk.
Vid ungefär 30km så mötte vi dom som hade startat på 100km distansen. Dom skulle springa från Båstad via Bjärrehalvön så de mötte oss när vi var på väg tillbaka till Båstad. Jag träffade på Alexandra där som såg väldigt stark ut. Vi high-fivade och änskade varandra fortsatt lycka till! Kroppen kändes i övrigt fräsch men jag hade redan börjat känna av knät lite. Jag var nog inte så oroad i början då dessa känningar inte har visat sig förvärra känslan i knät. Men att känna av det så tidigt i loppet var inte kul. Väl framme vid första depån som var Båstad (ca 55km) in så var jag på ca placering 15/407. En kaxig start men jag kände mig pigg i kroppen trotts allt.
Efter ytterligare ett varv på prologen och sedan ut på Sinarpsdalen igen så började den första dippen komma smygande. Helt klart en energi-dipp och jag försökte kontra den med att hälla i mig lite extra energi. Det lyckades bra och jag kunde fortsätta tuffa på i bra tempo. Men det lilla orosmoln jag hade över mig hade nu blivit mer och mer mulet och mörkt. Jag hade kommit runt 70-75km och stannade vid ett ställe. När jag väl skulle komma igång och löpa igen så började knät och klaga. Det kändes inte alls bra men så snabbt som jag fick upp värmen så funkade det utan att det kändes i knät. Jag började bolla lite i huvudet hur jag skulle göra men tänkte att så länge det inte gör för ont och om jag kan löpa problemfritt så testar jag att köra på.
Väl framme i Ängelholm och depå 2 så kändes det helt ok. Jag fick fortfarande i mig energi och kände mig fräsch i kropp och skalle. Knät höll fortfarande men kändes stramt och stelt. Jag hade hängt på lite olika klungor med trevligt folk och kände hur det hjälpte en att sluka kilometer. Direkt efter Ängelholm skulle man in och köra en slinga som de kallade för ”vita döden”. En ganska trevlig skogsslinga som rullade på i ett svep. Efter denna slinga så var det äntligen dags att ta sig mot Mölle och berget. I Mölle skulle det vara sista depån innan man skulle ta den sista och även tuffaste biten på banan, varvet på Kullaberg.
Med ca 1 mil kvar till Mölle så började problemen. Flowet släppte och jag kände att jag behövde gå i omgångar. Jag började känna mig låg på energi. Knät började strama så snabbt som jag stannade upp. Jag mådde illa. Sista två kilometrarna in till Mölle gick på ren viljestyrka och väl framme där så dog jag en stund. Alexandra hade precis gått i mål på 100km och stöttade mig. Det var ca 22km var men även de tuffaste och brötigaste. Jag tror jag stannade kvar i depån i Mölle i nästan 25 min. Har aldrig hängt så länge i en depå men jag var verkligen långt nere i källaren.
Jag fick i mig vatten och cola, det var de enda som gick ner. Jag tänkte att jag måste göra ett försök nu när jag väl kommit så här långt. Jag gick ut ur depån och började promenera långsamt mot berget. Jag stannade upp då jag kände hur illamåendet kom över mig som en våg och jag höll på och kräkas. Jag stannade upp och fick till slut kontroll över min kropp. Efter ca 1 kilometers promenad så började kroppen fungera. Jag fick i mig mer och mer energi och kunde ta mig lite raskare framåt. Dock så gick det inte snabbt på berget. Min kropp var slut. En sådan brutal väggning/bonk har jag aldrig varit med om. Jag tog mig framåt steg för steg för så snabbt som jag försökte öka tempot så klagade kroppen. Terrängen som skulle vara min styrka blev min svaghet. Det är på dessa stigar jag ska vara starkast, höjdmeter har varit det jag käkar. Men nu så kravlade jag mig fram kändes det som.
När jag nådde fyren som är ett ikoniskt vägmärke på Kullaberg så hade jag bara några kilometer kvar innan jag var i mål. Mölle lystes upp i mörkret och jag var på väg ner, bort från mörkret ner till ljuset. När jag kom in i mölle så träffade jag på Gunilla och Sofia som precis skulle ut på sitt varv på berget. Det var så kul att se dom så vi hade ett litet kramkalas innan dom for iväg mot berget och jag mot målet. Väl framme i målet fick jag ta emot ring nummer två (den första fick jag 2019). Riktigt nöjd med att ta mig i mål efter att bokstavligt talat varit i helvetet och tillbaka.
Jag kom i mål som 23:e herre av 407 startande. Tiden blev 20:37. Jag är väldigt nöjd med tiden och placeringen. Banan var som sagt kanske inte så tuff om jag jämfört tidigare tävlingar i år. Det som knäckte mig var att det var lättlöpt. Det gick snabbt. Jag var mer sliten än jag trodde sen tidigare tävlingar/längre träningspass. Min kropp var med facit på hand inte riktigt i formtopp för att köra så hårt som jag gjorde. Det resulterade i ett knä som bråkade sen tidigt i loppet och den värsta väggningen jag någonsin haft hittills. Har jag lärt mig något av detta? Jo en massa! Även om man tycker sig vara en erfaren ultralöpare så är varje utmaning på denna nivå en helt ny utmaning. Du vet inte vad du ger dig in på förrän du är mitt upp i det. Du kan påverka din uppladdning och se till att kroppen är redo. Men har du slarvat med det så går du in med fler faktorer som kan utmana dig mitt inne i loppet. Straffet kan även bli att du drar på dig en krämpa eller total-däckar.
Efter målgången så satt jag och Alexandra i lägenheten och käkade chips och drack läsk 04:30 på morgonen. Helt normalt efter ett ultralopp. Sofia och Gunilla beräknades gå i mål runt 08-09 så vi sov något timma innan vi skulle gå ner för att möta dom. Efter någon timmas blundande så gick vi ner och mötte upp Gunilla och Sofia. De kom precis som de stack ut från Båstad, tillsammans! De hade pushat varandra sen start och hade nu tillsammans tagit sig igenom Kullamannen och även dom fått en varsin ring. Vi hade nu en hel lördag att spendera och det blev med pizza, chipsbuffé, soffhäng, mer chips. Helt klart det roligaste med hela resan var att vi åkte ner tillsammans. Vi var väldigt förväntansfulla och vi tog oss alla igenom våra utmaningar. Kan inte bli en mer lyckad resa och så jäkla kul att göra det tillsammans.
Ni som läser märker nog att jag var gladast innan och efter loppet denna gång. Så var det nog denna gång. Varför var det så? Helt klart så var det gemenskapen med vänner som gjorde det här äventyret minnesvärt. Loppet lämnade inte så mycket avtryck. Dels var det nog att jag underskattade det och slarvade med min uppladdning/återhämtning. Det gjorde att loppet blev jäkligare. Tyvärr så hade även banan blivit justerat till det sämre, den var inte så spännande. Men ändå ska gänget bakom Kullamannen ha en massa credds så som dom kämpat för att få loppet att gå överhuvudtaget.
Nu när jag skriver detta så har det gått en vecka sen loppet. Kroppen känns pigg och fräsch men knät är fortfarande lite stelt. Det finns en tävling kvar på kalendern och det är PRT24h. Ett 24h lopp som går av stapeln 11 December. Tanken är att känna sig för och vila sig i form till detta lopp (om knät känns ok dvs). Om det är något jag lärde mig så är det att ta vara på återhämtningen. Det är kul att springa och utmana sig själv men man kan göra det på olika sätt och inte alltid på det hårdaste mest utmanande sättet.
Detta blev för mig ett nyttigt inlägg där man får rannsaka sig själv. Jag kan iallafall ta med mig en hel del nya insikter från detta. Oavsett hur gammal och erfaren man tror man är så finns det nya erfarenheter och insikter att ta in.