Nu var det ett tag sedan det blev skrivet i bloggen. Tanken var ju att i Augusti springa HUB200-miles.. men så blev det inte. Jag och Karro satt på bussen upp till Ritsem för att påbörja vår resa in till Sarek. Precis innan vi hamnade i radioskugga så fick jag veta att loppet blev inställt. Det var en besvikelse då HUB200-miles skulle bli årets stora utmaning. Dock var det skönt att få reda på det då och inte efter Sarek. Jag skulle springa HUB tillsammans med Gunilla så vi tog istället och sprang Hälsingeleden för att lindra sorgen. Kan ju meddela att Hälsingeleden, speciellt sträckan mellan Los och Harsa var brötigt nog. Vi kallade det för mini-HUB. Egentligen skulle äventyret som var Hälsingeleden få ett eget inlägg. Vem vet, det kanske dyker upp något om det i framtiden.
Då HUB blev inställt så började istället uppladdningen för nästa lopp på kalendern. Marviksdrömmen Grande Finale 100-miles. Detta lopp har jag sett framemot väldigt mycket. Jag har alltid fått höra från folk i min närhet hur vackert det är vid Marvikssjöarna som ligger längs med Sörmlandsleden. Många i Ultra Uppsala har åkt ner och sprungit den kända (ökända?) Marviksloopen som är framtagen av Niklas Holmström. En loop som består av en norr-etapp och en syd-etapp. Sammanlagt ca 25 km och 900 höjdmeter. När jag fick höra om att det skulle gå ett lopp i Marviksdrömmens regi så kunde jag inte hålla mig borta. Äntligen skulle jag få utforska dessa stigar.
Själva loppet bestod av tre distanser. 100, 50 och 30-miles. 100-miles distansen bestod utav att man först skulle springa Sörmlandsleden från Järna fram till Krampan där looparna skulle påbörjas. Första sträckan var 42km och sedan skulle 5-loopar a 25km avverkas. Sammanlagt ca 167km och ca 5800 höjdmeter. De andra distanserna började direkt vid Krampan och man körde looparna för att nå vald distans.
För att ladda upp för detta lopp så började jag nöta backe. I Uppsala blir det Sunnerstabacken vilket innebär alldeles för många vändor upp och ner i slalombacken. För att sedan bekanta mig med själva banan så åkte jag även ner till Krampan och spenderade ca 6h på stigarna, det blev 1,5 varv på banan. Banan var tuffare än jag trodde så det var bra att få en uppfattning om hur den är. Själva loopen är uppdelad på olika leder (Sörmlandsleden, Marviksleden) men innehåller även en hel del obanad stig-löpning som går uppför branta klippor.. Man fick arbeta med händerna för att ta sig upp på vissa av höjderna. En del stigningar hade försetts med rep vilket man ibland kunde förstå. Helt klart en av de mest äventyrliga och vackraste trailbanor jag sprungit.
Sofia Attelind skulle också springa 100 miles distansen. Det var kul att vi var två från Ultra Uppsala som skulle försöka tackla den här utmaningen. Vi snackade ihop oss och kom fram till att vi åker ner tillsammans till Krampan i min bil och försöker sikta på att även åka hem tillsammans. Detta tuffa skulle vara att loppet började klockan 20:00 fredag kväll. För att göra det lite tuffare så skulle man såklart ha en arbetsvecka bakom sig innan man började knata iväg 🙂
På själva raceday så var det bara att ladda med mycket mat. Jag kände mig redan efter lunch lite trött men hade ändå fått en bra vecka med mat, vila och sömn. Jag såg över packningen vilket man numer har fått ganska bra rutin på. Nedpackat var allt som jag kunde bli sugen på samt det jag visste går ner när man mår lite illa. Lärdom från 3TU var att packa ner en hel del San-pellegrino!! 😀
Jag slängde ihop allt i bilen men preppade samtidigt med en luftmadrass och sovsäck. Tanken var att när jag var färdig eller hade slutat springa så kunde jag hoppa in och sova i bilen. Jag åkte iväg och plockade upp Sofia. Vi var båda väldigt förväntansfulla och taggade på loppet. Så taggade att vi till och med missade en avfart vi skulle av på. Vi hade dock åkt i god tid (Jag är alltid för tidig till start på ett lopp just av anledningen att vägen dit kan strula) så det skulle inte vara någon fara. Väl framme vid Krampan så började vi packa ur bilen och förbereda oss. Vi som skulle springa 100 miles skulle lotsas via buss från Krampan till Järna. Jag träffade även på lite andra Ultra rävar som brukar dyka upp på sådana här events, Jesper Flink och Johan Nordin bland annat. Detta är en del av anledningen jag tycker sådana här lopp är så mysiga. Man är ett litet gäng löpare men man hinner heja och prata med nästan alla innan start. På just 100 miles distansen så var vi 16 löpare, 15 killar och 1 tjej (Sofia).
Själva platsen där varvningen skulle ske vid Krampan var gjord så att man skulle igenom en lada. På så sätt kunde man kryssa av att man avslutat och påbörjar ett nytt varv. Där inne kunde man även få lite fika/mat och tillgång till sin dropbag. En annan detalj med loppet var att man på varje varv fick med sig en liten stämpel-bricka som man skulle stämpla med 6 stycken orienterings-stämplar. Detta var för att visa att man verkligen varit på alla hörn av loopen.
Nu var det dags att sätta oss på bussen och åka iväg till starten. Jääääklar va fredagsseg man var på bussen. Alla vet ju att när man jobbar mån-fre så slutar ofta fredagskvällarna med att halvsova i soffan runt 21:00. Nu var vi på väg ut mot ett äventyr där maxtiden är 36h. När starten väl skulle gå vid 20:00 så hade man redan varit vaken i ca 13-14 timmar. Detta skulle helt klart bli en extra krydda i utmaningen. Dock något som jag tränat upp i tidigare äventyr (framförallt på Upplandsleden).
Väl framme så börjades det en samlad promenad till starten. Väl framme så var det ca 5 minuter till start. Man passade på att knyta skorna en sista gång, taktik-kissa lite i buskarna, kolla att man hade allt man behövde i västen. Folk var taggade. Nedräkningen började och sen bar det iväg ut i mörkret!
Det var inte riktigt någon som ville ta täten i början. Mina ben kliade utav att ha varit i löparvila ca en vecka så de ville springa. Efter några minuter så var vi tre stycken som höll oss i täten. Det var jag, Anders Widmark och Mikael Hedman. Vi turades om att ta täten lite men jag kände att vi skuttade iväg i ett bra tempo. Anders fick tidigt känningar i en vad så han tog det lite lugnare. Jag och Mikael passade på och turades om att ta täten. Vid ett tillfälle så kände jag att jag hade ett skönt driv och fortsatte framåt. Runt ca 10km så hade jag kommit in i ett skönt flow, jag körde på och försökte samtidigt hålla koll på de orangea markeringarna. Helt plötsligt tog markeringarna slut och jag var vid en sjö där några utbytesstudenter campade. Alla vände sig om och kollade på mig och jag fick ur mig ”Have you seen any orange markings”? De fortsatte att stirra lite förvånat på mig och trodde nog att jag var lite förvirrad och tokig (vilket man inser att man kanske är som gör något sådant här).
Jag tog fram gpx-kartan på telefonen och fick till min förskräckelse se att jag hade sprungit fel…. HELVETE! Fram med kartan och fylld av adrenalin så kom jag tillbaka till banan. Dock blev det loppets snabbaste kilometer i ca 4:45 tempo på snårig stig.
Väl tillbaka på banan så såg jag till att ha kartan tillgänglig oftare. Jag känner mig själv och vet att jag är expert på att springa fel eller vilse. Lokalsinne som en guldfisk. Efter ett tag så kom jag ifatt Mikael igen och berättade om min tabbe, sedan sprang jag vidare. Delar av den här första sträckan är väldigt vacker och jag fick några flashbacks då jag vandrade denna tidigare med Karro och två vänner. Förutom felspringningen så rullade det på bra. Jag var i ett skönt tempo och jag kände mig verkligen glad och stark på stigarna. Vid ca 25km så fanns det en liten depå där man kunde fylla på vatten och äta bakverk (mums). Efter depån så började jag räkna ner kilometrarna till att man skulle komma ut på Marviksdröms-loopen. Det kändes som att det var då loppet verkligen började. Jag insåg även att jag låg först nu och undrade med hur mycket. Som sagt så kände jag mig stark men jag visste även att det var många starka Ultra-trail löpare i startfållan. Jag tänkte att jag kör på så länge det känns bra och det kan få vara en extra piska att ligga först. En anledning att inte maska sen när man börjar bli trött, det är så himla lätt att man sitter några minuter extra på den där stubben om man inte har bråttom.
Nu började jag närma mig loopen och insåg sen att jag hamnat på den när jag möttes utav följande:
Välkommen till Marviksdrömmen!
Nu var det bara att ta de sista kilometrarna till Krampan och börja beta igenom looparna. Från att man kom på loopen så var de ca 5km till Krampan. Nu började jag känna igen banan efter mitt testlöp där tidigare. Det var även betydligt enklare att hitta nu då Niklas hade reflexmarkerat banan riktigt väl. Jag kunde nu lägga ner telefonen och mest fokusera på att spana efter reflexer. Jag började inse att jag tacklat första 40km på ca 5 timmar vilket är ganska snabbt på snårig trail. Dock kände jag mig pigg och stark så jag hoppades att jag inte skulle få ångra den här kaxiga öppningen. Jag kom fram till Krampan 01:05 och började rodda för att tackla första varvet. Jag pratade lite med folket där och fick sedan den första lappen som skulle stämplas. Ut i mörkret och på det första varvet av Marviksdrömmen.
Mitt första hinder dök upp redan efter ca 500 meter. Banan gick över en betes-mark för kor. Helt plötsligt ute på åkern så ser jag en massa ögon som reflekterades i pannlampan. Ju närmare jag kom så började jag urskilja att det var en flock med kor (10-15st) som låg och sov mitt på stigen jag skulle springa. Det kändes lite olustigt då de inte riktigt ville akta på sig. Jag pratade högt och klappade lite med händerna och fick korna att flytta på sig. De kanske inte är farliga men dom är ganska stora och man känner sig liten när man är mitt inne i en grupp med kor som blir lite oroliga. Jag fick höra efteråt att nästa löpare som kom bakom mig hade svårt att hitta markeringarna på åkern. Det hade visat sig att korna hade tuggad på vissa av markeringarna så de var ej synliga i mörkret.
Efter ko-incidenten så var det dax för den första av några klippklättringar. Man inser att det är jäkligt brant och man lär verkligen vara fokuserad. Skulle man trilla så är det bra många meter ner. Samtidigt så är det detta som gjort den här banan så häftig och utmanande. Löpningen på de obanade partierna gick bättre än väntat. Återigen så var det så bra markerat med reflexer så man behövde inte leta sig fram så mycket. För mig är det bra då jag garanterat annars skulle sprungit fel några gånger. Den norra delen av loopen är väldigt varierande och vissa partier kan man få in ett bra löpsteg. Andra partier blir det väldigt tekniskt och man försöker röra sig fram så smidigt som de går över stenar och rötter. När jag började närma mig slutet av den norra loopen så stötte jag på ytterligare en djurincident. Mitt på stigen står det nu en älg som jag bländar med pannlampan. Den var inte heller så sugen att flytta på sig utan stod ca 10 meter ifrån mig och glodde tillbaka. Jag började prata lite högt till den och klappa med händerna. ”FLYTTA PÅ DIG ÄLGEN!”. Då flyttade den på sig och rörde sig vidare in i den mörka skogen.
Såhär i efterhand så känns det lite läskigt att man är ute mitt i natt-svarta skogen helt ensam (då på första varvet träffade jag inte på en mänsklig själ). Men just i den stunden man är ute på löpet så tänker man inte så mycket på det. Man är helt omsluten av mörker förutom skenet av pannlampan.
När man växlar mellan norra och södra delen av loopen så passerar man i närheten av Krampan. Där kunde man ställa en dropbox med lite extra energi. Jag hade ställt en låda där med lite läsk och återhämtningsdryck. Den södra delen av banan är lite kortare (norra är ca 16km, södra 9km). Väl på den södra delen så är det mycket blockstens-terräng. Det funkade bra att skutta omkring på när det var torrt men så fort som dessa stenar blev blöta så vågade man inte riktigt lita på greppet i skorna. Den södra delen av loopen flöt på bra utan problem. Jag hade även hittat alla orienterings-stämplar (de var svåra att missa) så nu kände jag mig säker på banan. Första varvet avklarat, klockan var nu 05:05 så varvet tog ca 4 timmar. Jag hade räknat lite innan på tiden och kommit fram till att snabba varv skulle ta ca 4h och långsammare varv runt 5h.
Det var fortfarande mörkt när jag skulle ut på varv 2. Jag checkade av läget lite vid varvningen och insåg att jag hade ganska bra försprång. Det kan vara lite på gott och ont. Har man stort försprång så kan det bli lite att man slappnar av och tar det lugnare. Är det tightare så kan det istället vara en sporre att gasa på lite. Det var ju som sagt varv 2 jag skulle ut på av 5 varv. Allt kan hända och det är lång tid kvar.
Jag märkte att jag inte tog så många bilder under denna tid men här kommer några bilder som visar lite hur teknisk vissa delar av banan var.
Varv nummer 2 rullade på stadigt och fint. Jag kände mig inte trött och energin funkade ganska bra. Dock hade jag lite problem med sportdrycken och var inte alls sugen på den. Det som lockade detta varv var att det fanns en kall-källa på den norra delen. Jag blev så sugen på vanligt kallt vatten och det lockade lite extra. Som alltid när man springer såhär så är det extra magiskt när gryningen kommer. Solen börjar sakta visa sig över det fantastiskt vackra skogslandskapet och nu kunde man se de skogs- och bergsomringade sjöarna i full prakt. Starten för de som skulle springa 50 och 30-miles var klockan 9:00. Så snart skulle det vara lite mer folk på stigarna. Jag hade inte sett så mycket folk detta varv heller men nu på morgonkvisten så började man se lite folk. Detta varv tog ca 4h och en kvart, jag sprang in på Krampan ca 20 minuter efter att starten varit för de övriga. Nu började man få in rutinen, lämna in stämpelkort, få ett nytt, fyll på västen med energi, ut på nästa varv (Nummer 3!).
Jag hade fortfarande försprång och nu på ca 1:40. Men detta varv så fick jag en ordentlig dipp. Nu fick jag kanske äta upp att jag gasade i början? Mer troligt var nog att energi-intaget varit lite klent under den första natten. Vid varje klättring så tog jag en andningspaus på toppen. Kroppen kändes riktigt tung och varje stubbe eller mossbeklädd sten ropade mitt namn och ville att jag skulle parkera just där. Vid ett tillfälle så tog jag en mikropaus. Jag satte mig ner i mossan och fikade lite. Det var nog bra för att försöka få igång kroppen igen. Man har råkat ut för detta i tidigare lopp/äventyr men det är lika svårt varje gång att försöka kickstarta igång kroppen igen.
Jag lyckades ändå ta mig framåt helt ok efter min mikropaus. Det gick inte snabbt men jag rörde mig ändå framåt i makligt tempo. Jag reflekterade lite över mitt skoval. På andra liknande lopp så har jag kört Altra Olympus och även på detta. Riktigt skön sko men det är en rejäl sula på den. Problemet med detta är att om man är lite slarvig med fotisättningen så kan man trampa snett när det är väldigt tekniska stigar. Jag hade redan trampat snett några gånger med vänster fot som är min klena fot. Vid varje snedtramp så skrek man ut ett obscent ord (ofta könsord) och hoppades att ingen var i närheten. Det gör ont en liten stund men sen går det över. Det jag kände nu på varv 3 var att mitt vänster knä kändes stelt. Jag har tidigare aldrig haft problem med knäna så jag blev lite orolig. Än så länge så var det endast en stelhet som kändes, inget som gjorde ont.
Nu under dagsljuset så var det ändå en hel del folk ute på stigarna. Men jag har insett att detta är ett väldigt populärt område att hänga på vilket inte är så förvånande då det är så vackert här. När väl detta varv var avklarat så hade det gått 4:40. Kroppen kändes fortfarande lite seg och jag hoppades att nästa varv skulle gå bättre. Jag såg även nu att mitt försprång inte alls var så stort längre utan nu lite mindre en en timme. Detta gav mig dock en liten boost att försöka öka tempot lite på varv nummer 4. In med stämpelkort, få ett nytt, fyll på västen, svep en san-pellegrino sen ut påt!
Nu hade ganska många kastat in handduken. Inte så konstigt då det är en tuff bana samt att man har med sig hela fredagen in i loppet. Det var nu mitt på dagen och de som fortfarande var ute och sprang hade varit vaken i närmare 30h (om man nu klev upp ca 07 på fredagen och inte tog någon lur innan starten). Detta varv så började kroppen kännas lite lättare igen. Jag hade lyckats tvinga i mig en hel del energi och det var nog det som behövdes. Tröttheten hade inte riktigt satt sig ännu men den fanns där i bakhuvet och kunde nog slå till plötsligt. Med extra piska och lite lättare kropp så fick jag tillbaka flytet på stigarna. Klättringarna var fortfarande tuffa men nu var jag inte död varje gång man nådde toppen. Knät kändes ok och resten av kroppen också, inga krämpor. Detta varv har jag nog inte så många intryck ifrån. Jag hamnade nog i ett flow och allt bara rullade på. När klockan var 18:15 så var jag framme vid Krampan. Detta varv hade tagit ca 4:10 vilket var ett lyft från förra varvet. Nu insåg jag även att jag inte var jagad längre, jag kunde slappna av lite.
När jag var inne på min sista varvning så träffade jag på Sofia som precis hade kommit in från tredje varvet. Vid denna tidpunkt hade många valt att bryta. Av de 16 startande så var vi nu 4 stycken kvar. Jag träffade även på Carl som hade sprungit 30-miles distansen och nu hade gjort sin distans. Det var härligt att få en stund med Sofia och Carl vid varvningen. Nu när jag även insåg att jag hade ett stort försprång så stannade jag några extra minuter. Men nu var jag målmedveten. Ett varv kvar, mentalt så var det väldigt lätt att ge sig ut på detta varv. Nu fick man verkligen lägga varje hinder bakom sig. Sofia och en annan kämpe som heter Mats pushade varandra att kämpa sig igenom de två sista varven, riktigt fint att se.
Väl ute på varv 5 så började mörkret nu lägga sig återigen över området. Om det inte var nog med att man var lite trött på mörkret så kom nu även regnet. Varenda rot och sten blev nu väldigt förrädisk som om inte sista varvet var nog tufft nu efter alla kilometer, höjdmeter och timmar. Detta varv var det varv som tog längst tid. Dock så försökte jag sporra mig själv att springa på alla de delar som var springbara. Klättringarna och partierna över blockstenar tog väldigt lång tid. Nu när benen var trötta och inte så smidiga så tog jag inga onödiga risker.
Nu började huvudet bli tungt av trötthet. På något vänster så körde benen mycket på automatik och huvudet fick vila lite. Det kan ha varit för att banan nu var så pass ingjuten i skallen. Jag sjönk in i min egna Marviksdröm. Stenarna, träden, klipporna och rötterna. Allt bara flöt förbi i mörkret och pannlampsskenet. Efter lite mer en 5 timmar så såg jag marschallerna som guidade in mot Krampan för den allra sista gången. Wow vilket äventyr, vilken utmaning och jag grejjade det även som första man på 100-miles distansen. Att denna gång få stanna inne i värmen och bara landa var så ljuvligt. Jag tog en dusch och parkerade mig sedan på en stol och käkade hamburgare. Klockan var nu strax efter midnatt och jag tänkte att jag lär vänta in Sofia och se hur det är med henne inför hennes sista varv. Hon och Mats kom in och var fast beslutna att köra det sista varvet. Jag tackade för mig och gick och lade mig i bilen för att slumra några timmar innan jag skulle kliva upp och möta Sofia vid målgången.
Solen tittade in i bilrutorna och jag vaknade till. Jag hade fått sova kanske en 5 timmar vilket var riktigt skönt. Huvudet var ganska piggt och kroppen helt ok även fastän man vaggade fram. Jag parkerade mig återigen vid Krampan och satt nu och pratade med Niklas och Fredrik som satt och vakade över de sista löparna på morgonkvisten. Strax efter 8 så kom Sofia och Mats springande och mottogs av applåder. Vilka hjältar! Jag missade Ken som sprang in som tvåa men även han var en hjälte som tagit sig igenom banan och krigat mot tröttheten som slog till hårt mot han.
Efter att ha tackat för oss så satte vi oss i bilen för att ta oss hemåt. Sofia hade varit vaken i drygt 48 timmar så hon fick slumra lite i bilen. Det kändes väldigt roligt att vi fick åka hem som bäste herre och dam över Marviksdrömmen Grande Finale 100-miles! Ett äventyr som kommer att hemsöka mina drömmar ett tag framöver ;). Ett stort tack till Niklas och alla övriga som möjliggjorde detta äventyr. Ett minne för livet.
Nu blir det några veckor med chill innan nästa äventyr, Kullamannen 100-miles. Det ska bli spännande att få springa ett stort lopp igen!