3TU 100+

Sommaren har nu kommit igång på allvar, varma dagar och nedräkning till semester. Som jag nämnt i tidigare inlägg så har årets stora utmaning stavats HUB200. Det har varit en väntan att räkna ner inför detta monster till utmaning men samtidigt så kan jag inte riktigt sitta still och behöver hitta på något äventyr nu innan. Efter mitt äventyr på Upplandsleden så snackade jag om att försöka hitta på något äventyr till, men denna gång något som får ta max 24h. Jag kollade i kalendern och insåg att helgen efter midsommar skulle passa perfekt för att hitta på något. Då skulle det även vara bra med tid efteråt att återhämta sig inför HUB200.

Efter en hel del grävande så var det till slut tre äventyr som låg på bordet och som förhoppningsvis skulle ligga under 24h spannet.

1. Hälsingeleden. Jag spanade in denna led länge och lade till och med upp en prelliminär plan för att köra den. Den är ca 160km och ser ut att gå på väldigt fina stigar. Det som dock talade emot var att det skulle vara meckigt rent logistiskt att genomföra det denna helg.
2. Roslagsleden: Denna led är mer lättillgänglig och samtidigt ganska lättsprungen på sina delar. Dock lite längre (183km) än Hälsingeleden, men samtidigt skulle det vara den stora utmaningen att ta den under 24h.
3. 3TU 100+: Ett lopp som jag fick nys om tidigare i år och det kittlade lite i benen när jag läste om det. Samtidigt så skulle det vara kul att springa ett lopp då det senaste var SSH 100miles i slutet på februari.

Efter en hel del övervägande fram och tillbaka så landade det på att anmäla mig till 3TU 100+! Jag kände mig även i bra form och kroppen kändes fräsch så det skulle vara kul att få nyttja den formtoppen på ett lopp i närtid.

Banprofilen:
Distans: ca 170km
Höjdmeter: ca 4000hm

Banan börjar med att gå ca 8 mil på Bergslagsleden, sen ca 4 mil på Postleden och sen den sista sträckan på Silverleden.

Anmälan slängdes in ca 2 veckor innan start och jag började studera banan. Man skulle få ha med sig 5 dropboxar sen skulle det finnas vatten längs leden på vissa ställen. Jag fyllde mina lådor med det som jag visste fungerade: Sportdryck och gainomax :), sen slank det ner någon snickers, twix och wienerbröd.

Helgen innan loppet så var jag och firade midsommar upp vid Karros familjs stuga vid Övertänger. I närheten av stugan så finns det en pilgrimsled som är ca 24km och går igenom kuperad skog. Som en sista trailrunda innan jag varvar ner inför loppet så skulle jag ta mig an denna.

Jag fick en riktigt fin tur men oturen var framme och jag trampade riktigt snett med vänster fot. Jag skrek obscena ord och skrämde troligen bort alla djur inom en mils radie. Efter en stund så kändes de ok i foten så jag tänkte inte mer på det. Dagen efter kom dock fakturan för snedtrampet, en riktigt stel vänster ankel där varje steg kändes. Nu var det tisdag och tre dagar till start. Jag kände fortfarande av ankeln. Så himla typiskt tänkte jag, nu när man känner sig i bra form och har laddat för ett lopp så ska ett snedtramp ställa till det. Jag hade mer och mer börjat ställa in mig på att skicka ett mail och säga att jag inte kommer att stå vid starten. En dag till och jag känner efter..

När jag vaknade på onsdagen så kändes vänster fot ganska stabil. Jag var försiktigt optimistisk då jag inte ville ta ut något i förskott. Dagen gick och foten kändes stabil men det skulle till ett litet löp för att vara säker. Jag tog en liten tur på 5 km och foten kändes stabil. Phew! Nu kunde jag börja ladda igen för lopp!

På torsdag efter jobbet så begav jag mig via tåget till Örebro. Sedan i Örebro blev det bussen till Nora för att ta en natt där då loppet skulle börja 08:00 vid ett friluftsområde ca 5 km från Nora. På vägen till Nora så började jag undersöka hur jag skulle ta mig till starten. Det gick inga bussar dit så jag tänkte att det får bli en taxi. Väl framme i Nora så checkade jag in på hotellet, jag passade även på och fråga om taxi-tillgången. När jag hade ställt frågan så kollade receptionisten lite sammanbitet på mig och meddelande att det inte fanns några taxibilar i Nora. Närmaste taxi fanns i Lindesberg och det skulle bli väldigt dyra 5 km. Det slutade dock med att jag skulle få bli upphämtad utanför hotellet av Dan som anordnade loppet. Stort tack Dan! 🙂

Väl framme vid startområdet så mötte jag upp med det andra löparna. Det hade blivit några avhopp så det var ett litet startfält på totalt 6 härliga personer. Vi insåg att det skulle bli en väldigt varm dag, prognosen hade visat temperaturer runt 26-27 grader. Dropboxarna preppades och lämnades in, sista justeringen av västen och skorna, nu var jag redo och laddad för äventyr!

Klockan närmade sig 08:00 och vi samlade ihop oss vid starten. Vi hade fått en liten genomgång om banan samt hunnit peppa varandra lite. Jag snackade en del med Johan Nordin som vann SSH 50miles. Då vi sprang loppet så syntes vi inte någon gång alls då vi troligen låg i samma tempo men på olika platser längs den banan. Nu slog klockan 08:00 starten gick och vi for iväg redo att äventyra loss på de tre lederna!

Jag och Johan tog täten och sprang tillsammans och snackade en del den första biten. Kilometrarna brukar rassla på en hel del när man snackar tillsammans med något i spåret. Det var skönt att komma igång och få fart på benen. Jag lyssnade extra nog på hur vänster fot kändes och när vi passerat de första 2 milen så kändes det som att den skulle hålla. Värmen var fortfarande hanterlig på förmiddagen men vi höll ett ganska skapligt tempo. Vi nämnde för varandra att vi sprang för fort och att det aldrig är bra men samtidigt hade vi ett bra flow. Vid ca 3 mil så hade vi möjlighet att fylla på lite vatten. Dan hade kört dit och ställt upp vatten till oss vilket var behövligt. Här hängde även supporters till de andra löparna. Det är alltid trevligt att få lite hejja-rop och träffa på folk längs spåret 🙂

Vid 4 mil så kom vi fram till den första depån. Jag preppade en ny laddning sportdryck och drack en gainomax och packade ner en i västen. Detta skulle bli standardrutinen. Vi hade avverkat ca 4 mil på 5 timmar vilket är kaxigt på denna distans. Vid depån så kom även de två andra löparna som låg bakom oss. Sandra och Fredrik, båda rutinerade ultralöpare. Efter denna depå så pushade jag på lite extra och Johan höll tillbaka lite. Från och men nu så skulle jag köra på egen hand. Jag började tagga till lite och kände mig lätt i steget. En liten tävlingsdjävul som satt på axeln började egga mig att skaffa lite avstånd till de som var bakom mig.

Nu började hettat tillta ordentligt. Vid varje tillfälle jag passerade ett vattendrag så såg jag till att doppa huvudet och svalka av mig. I dessa lägen så hjälper det inte att endast halsa vatten utan man lär kyla ner kroppen också. Det varvades även friskt med salttabletter även fastän sportdrycken innehåller mycket elektrolyter. Det var flera gånger längs denna led då jag verkligen drog på smilbanden då jag insåg hur vacker den är. Många väldigt fina passager som även var väldigt löpbara.

Den största utmaningen var helt klart värmen under dagen. Man kände även att värmen påverkade löpningen, man blev lite slarvigare i steget och jag körde en riktig kanon-vurpa på trailen. Svor högt för mig själv och kände hur det bultade i knät. Blodet rann men knät kändes ändå helt ok, jag hoppades att detta inte skulle komma och bita mig i baken senare på loppet. Det var fortfarande långt kvar till depå 2 och vattnet började sina. Vid några ställen sprang man förbi rinnande vatten och jag var nära att fylla en flaska med det vattnet. Men jag valde att inte riskera något så jag höll mig. Sprang även förbi en liten brunn där det stod en skylt ”Ungdomens källa” även denna gång var det lockade att fylla flaskan och känna på ungdomens kraft men jag höll mig även denna gång. Nu var det dock inte långt kvar till depån, ca 5-6km, men nu var vattnet nästan slut. När jag kom ut på en större väg så stod där en support med en vattendunk, vilken lättnad! Jag tackade något oerhört för att få fylla mina flaskor och kunde få i mig mer vatten samt känna mig säker att klara mig med vatten till nästa depå.

Med att värmen var så påtaglig så kom även illamåendet smygandes. Jag hade med mig en del fast energi så som bars, snickers och wienerbröd. Det var dock väldigt motigt att få i mig det och det växte i munnen på mig. Jag fick helt enkelt förlita mig på flytande energi tills vidare. Löpningen gick dock helt ok och jag kunde ändå masa på i helt ok tempo. Hade en extra piska på mig då jag visste att jag var jagad men inte exakt hur långt bakom dom låg. Jag började nu skymta Kopparberg och var strax inne i depå 2, efter depå 2 så skulle man även in på led nummer 2, Postleden!

8 mil hade avverkats, nästan halva distansen. Jag hade tagit mig igenom värmen men hur mycket skada hade den redan gjort? Jag hade inte kissat på nästan hela turen och det gjorde mig lite orolig. Ultralöpare eller löpare överlag vet att det är bra att hålla koll på kisset, och när man kissar hålla koll på färgen på kisset. Har jag nämnt att ultralöpning inte är någon glamorös sport? 🙂 Jag hinkade lite extra vatten och kunde sedan kissa. Färgen var ganska mörk och det var ett tecken på vätskebrist. Jag passade på att dricka extra mycket under en period för att se till att få upp vätskebalansen. Vid ett senare tillfälle så var färgen bättre och jag kunde slappna av lite. I och med att det blev svalare ute så började kroppen komma tillbaka till en slags balans.

Nu var det inte lika långt till depå 3, det hade varit 4 mil till depå 1 och ytterligare 4 mil till depå 2. Till depå var de ca 3 mil. Början av postleden gick på lite tråkiga skogsvägar. Man plöjde på i några kilometer men sedan när man kom in på stigarna igen så fick man sin belöning. Riktigt fin löpning och en så länge så var det ljust ute så jag kunde njuta av dom. Farten var fortfarande helt ok när jag började närma mig 10 mil. Det kändes som att kroppen blev lite lättare när det blev svalare ute. Jag visste fortfarande inte hur långt försprång jag hade men jag passade på att utnyttja mina krafter att springa även i uppförsbackarna där det inte var för brant.

När jag började närma mig depå 3 så hade jag byggt upp ett otroligt sug på läsk. Ibland när man är ute så pass länge så kan vissa begär växa sig enormt. Jag hade tagit med mig två red bull och en san pellegrino. Jag var oerhört sugen på den där burken san pellegrino (apelsin läsk) och jag visste att den låg där i lådan vid depå 3. När jag väl kom fram till depå 3 så var det öde där. Jag hade hunnit före supporten som skulle hänga där. Jag stannade upp vid min låda och märkte samtidigt att det var cirka 45 miljoner knott som direkt började mumsa på de ytorna i ansiktet som blottades. Jag öppnade min låda och började gräva lite… … sorgen var total. Burken med san pellegrino var inte i lådan vid depå 3 utan i lådan vid depå 4. Väldigt besviken och i min ensamhet (förutom de 45 miljoner knotten) så stapplade jag mig iväg vidare på leden och in i nattmörkret.

Jag blev lite besviken på mig själv nu efteråt att jag inte tog mer bilder under dagen på de fina lederna. Samtidigt så ska man inte låta sig störas av att behöva ta upp telefonen utan istället bara njuta av att vara i nuet. Jag hade nu rört mig vidare i natten och kommit upp på en hög höjd. Det var fantastiskt vackert och se skymningen med dess färger.

Fördelen med att springa i början på Juli är att mörker-timmarna inte är så många. De mörka timmarna flöt på väldigt bra och nu hade jag nedräkning på riktigt. Jag kände mig väldigt glad över att kroppen var så pass stabil. Dock var jag fortfarande illamående sen värmen så fast föda gick inte ner. Jag hade ändå med mig så pass mycket flytande energi så jag kände att det räckte för att hålla igång kroppen i makligt tempo. Även i natten så var det väldigt fin löpning och stigarna var riktigt härliga. Fick några riktigt fina utförslöp där jag kände att kroppen och benen reagerade riktigt bra även 110km plus in i loppet.

Det var nu ännu närmare till depå nummer 4 vilket var skönt. NU ÄNTLIGEN SKULLE JAG FÅ MIN PELLEGRINO! 🙂 När jag hade några kilometer kvar till depå 4 så kom gryningen och bjöd på ett riktigt härligt skådespel. Djuren började röra på sig och jag höll på att snubbla över en grävling. Blev lite rädd då man hört att de kan vara lite aggressiva men den kollade bara lite surt på mig och stack vidare. Såg även två älgar vid två tillfällen, alltid mäktigt och se dom ”älga” fram i skogen.

Väl framme vid depå 4 så väntade Dan och välkomnade mig. Det var härligt att få prata av sig lite och njuta av läsken som låg där i lådan. Dan kollade av status på mig och hintade om att nästa backe är den man brukar köra bergspriset på när man kör silverleden på en dag. Jag kände att jag lämnar den utmaningen till en annan dag. Jag körde rutinen med att fylla västen med energi och vatten och sade på återseende till Dan.

Nu var det inte lång sträcka kvar men nu var det även några av de tuffaste stigningarna som väntade. Jag är glad dessa gånger för alla timmar man nött i Sunnerstabacken i Uppsala. Upp och ner för den där ynkliga lilla backen har ändå gjort att man gillar klättra i branta backar. Väl uppe på några av topparna så fanns det oftast en väldigt lägligt placerad bänk där man kunde sitta en minut och bara stirra ut på den fantastiska utsikten. Lär erkänna att jag test-satt ganska många bänkar som jag såg längs vägen.

Det fina längs dessa leder var att det var ganska gott om kallkällor. Jag besökte två av dom och det var så himmelskt gott att dricka det iskalla vattnet. Även fast det nu var svalt ute på gränsen till lite kyligt när man stannade så var törsten efter något kallt eller läskande stor.

Jag var sedan ett tag nu inne på silverleden, den sista av de tre lederna. Det är denna led man kör på loppet ”silverleden på en dag” som skulle gå av stapeln exakt 24h efter att vi startade. Skämtet som började gå nu var att jag eventuellt skulle gå i mål och sedan kunde hoppa på och starta i ”Silverleden på en dag”. Jag hade ju tidigare haft ett mål att springa på under 24h men jag var osäker på om det skulle kunna hållas. Dels var det tuffare stigningar nu och vissa av stigarna hade varit snåriga och dragit ner på tiden.

Jag sprang nu in i sista depån, nu hade ca 155km betats av! Jag mötte Dan igen och nu förhoppningsvis sista gången innan mållinjen. Körde rutinen, fyllde på med energi, halsade en red bull och tuffade på. Nu var det bara två stigningar kvar. En som kom smygande efter sista depån och en stigning precis innan målet i Hällefors. Nu kände jag att det var dags att gasa på, jag fick vittring på målet!

Med ny energi från sista depån så kände jag att jag kunde hålla upp takten. Den första stigningen av två innan målet var brant och nu började det kännas i benen. Jag fick belöningen av en fin utsikt på toppen och sedan ett härligt utförslöp på vägen ner. Nu skymtades Hällefors där man skulle springa sista milen. Jag noterade att min fot som strulat har fungerat helt felfritt under loppet, så tacksam att den skärpte sig i sista minuten.

Jag visste fortfarande inte riktigt hur mycket försprång jag hade och lika väl så kunde det finnas en annan löpare strax bakom mig. Jag kände att nu ska jag pressa ur de sista krafterna. Väl framme i Hällefors så kom det en hel del plattlöp vilket jag såg till att öka upp tempot lite. Kroppen svarade fortfarande bra och det var väldigt välkomnande att få springa lite i närheten av stadsmiljö. Sedan barkade det iväg ut i skogen igen, kilometrarna tickade ner och nu var det inte långt kvar. Vid ca 3 kilometer kvar så kom den sista mördarbacken. Den var brant och jag kan nästan komma ihåg hur jag kramade om träden på den sista biten innan man var helt uppe. Efter det så var det ett fint löp utför och nu var det nära. Jag sprang igenom den sista stigen och kom ut på en äng där det var uppställt med koner en rak linje fram till mål. Klockan var 07:30 och det var fullt med folk som skulle springa ”silverleden på en dag” som förbereder sig inför starten. Jag hörde mitt namn i högtalarna vid målet och lade på en sista spurt rakt in i mål! Glädjen var total, jäklar va skönt!

Sluttiden blev: 23:31:35. Det blev under 24h men jag valde ändå att avstå att starta i de andra loppet. Jag kände att det var ganska skönt att sitta på gräset och avnjuta morgonsolens strålar och kolla på de andra som skulle ge sig ut på sina äventyr längs silverleden.

Som förste herre över mållinjen så fick jag ett björnjägarsmycke, ett väldigt fint pris och jättekul att få något som kommer från trakten. Jag hängde vid målområdet ett tag och snackade med lite folk. Sammanfattat så var det ett väldigt trevligt äventyr. Jag är svag för dessa mindre lopp som anordnas av eldsjälar. Återigen ett stort tack till Dan, Monika och Cleas som anordnade detta lopp och tack att jag fick vara en del av det.

Nu vankas det semester, vandring i Sarek och sedan… HUB200…

To be Continued…