Östra Upplandsleden (Ett genrep inför HUB200)

Den stora utmaningen i år är att springa Halland Ultra Beach 200-miles. År 2019 så var mitt stora mål att klara 100-miles vilket jag lyckades göra genom att släpa mig igenom Kullamannen 100-miles nätt och jämnt. Under 2020 så har jag gjort mig mer och mer bekväm med den distansen och har även börjat blicka vidare. Jakten på att ständigt utmana sig själv och se hur långt man kan ta sig.

Att ta steget från 100-miles till 200-miles är svårt att greppa. Visst kan man ta med sig mycket erfarenhet från 100-miles distansen men utöver att köra dubbla distansen innebär också en hel del andra utmaningar. För att få lite extra erfarenhet så ville vi få till ett bra äventyrspass som är någonstans mittemellan. Östra Upplandsleden är ca 240-km om man kör huvudetapperna 1-17. Jag har blickat mot denna sträcka förr men kände nu att det var dags att tackla den. Jag planerade ihop med Gunilla Axelsson som också ska springa HUB-200, sen fick vi även med Sofia Attelind som var sugen på att äventyra lite.

Vi hade ett mål med sträckan och det var att försöka beta av den på runt 48h. En av erfarenheterna vi ville slipa på var att hålla på länge och se hur man ska hantera tröttheten. Sen innebar det också att vi skulle vara self-supported och bära med oss mycket av packningen. Inför turen så hade vi scoutat ut vattenkällor samt butiker där man kunde fylla på förnödenheter. Planen var att starta i Långhäll (utanför Älvkarleby) och springa hela vägen hem till Uppsala och sluta i Sunnersta.

Vi kom överens om att starta på kvällen runt 18:00 och passade på under Kristi-flygar helgen för att få några extra vilodagar efteråt. Att även börja ett långäventyr med en arbetsdag bakom sig skulle lägga på ett extra lager av utmaning. Vi kände även att det skulle vara skönt att man då enligt plan avslutar i dagsljus och inte mitt i natten.

Äventyret börjar

På onsdagen efter jobbet så packade vi tre in oss i Sofias volvo och började åka upp mot Långhäll. Vi var taggade på äventyr och kände hur det kliade i benen (speciellt för mig som haft nästan en veckas löpvila). Det hade även blivit lite diskussioner hur mycket packning man skulle ha med sig. Alla vi hade packning som vägde runt 6-7kg. Om man läser beskrivningar om etappen runt Långhäll så inser man att det inte går att ta sig dit med bil. Vi lyckades ta oss så när som ca 2km från Långhäll genom att köra på några riktigt risiga skogsvägar. Väl framme så tog vi en gruppbild och såg över de sista med packningen. Det var verkligen en fin kväll och vädret var verkligen på vår sida.

Vi startade klockorna och började ge oss av. Då vi hade ställt bilen ca 2 km från Långhäll så fick vi springa lite på Gästrikeleden. Det är vid Långhäll som lederna möts. Jag kände igen sträckan då jag sprungit just denna lilla förra året när jag försökte ta mig an Gästrikeleden. Väl framme i Långhäll så hoppade vi på Upplandsleden. Det som vi alla noterade tidigt var att det är tungt att springa med packningen. Jag hade också glömt hur mycket vikten påverkade ens löpning. Att lägga på ca 10% av sin kroppsvikt och sedan springa är ganska ovant. Här insåg vi att man borde springa med större packning oftare för att vänja sig.

Packningen

• Utrymme för ca 2l vätska
• Första hjälpen
• Energi för ca 14-16h (mellan stoppen där vi kunde fylla på)
• regnjacka
• Pannlampa
• Powerbank
• Extra strumpor
• cash/mobil

Det blir ganska mycket packning men samtidigt när man är ute på egen hand så behövs det en del. Den första sträckan gick åt lite att springa och justera packningen. Vi kom ganska snabbt in i Älvkarleby som är riktigt fint. Kvällen rullade på men vi kände att det slet lite mer på oss än va vi trodde. Dels så drogs tempot ner lite på grund av packningen men samtidigt var vissa delar av sträckan riktigt bökig. På vissa stigar så var det svårt att få till ett jämnt löp då det var väldigt blöt vissa partier. Vi kände att vi inte ville blöta ner fötterna såhär tidigt i äventyret. Så det blev att man sprang 50 meter, ta sig runt ett vattenhål, springa 50 meter till, skutta över ett vattenhål. Mardrömmen är om man tidigt för blöta fötter som sedan börjar skava och göra ont.

Mörkret började sänka sig över oss och vi fick plocka fram pannlamporna. Målet var nu att ta sig genom skogen under natten och sedan nästkommande förmiddag springa in i Österbybruk där vi kunde fylla på energi-förrådet. Tillfällen att fylla på vatten fanns det gott om.

En fördel med Upplandsleden är att man passerar många små samhällen som har kyrkor. Kyrkor är en säker källa till vatten har jag märkt och de har toaletter som är öppna dygnet runt. Det längsta sträcka som skulle vara utan en säker vattenkälla var ca 30-35km (någonstans mellan Gimo och Knutby).

En tung första natt

Den första natten flöt på, dock slet den på oss ganska mycket. Dels att vissa partier var väldigt svårlöpta och att packningen gjorde sig påmind. Jag har redan nämnt att det var mycket vattenhål man fick passera. Det var även mycket fallna träd som man fick klättra över. Även vissa kalhyggen så hade man plöjt rakt igenom leden och fick klättra en hel del. I och med att det blev mycket gång så blev man väldigt trött under nattens gång. Nu blev det en hel del gnäll 🙂

Moralen var ganska låg då vi alla började inse att det slet mer och gick långsammare än vi trodde. Om det var såhär tufft i ca 6-7 mil hur ska då de återstående milen bli? Vi kom överens om att vi tar oss till Österbybruk (ca 95km) och avgöra där hur vi ska göra.

Det som dock kan vara magiskt att vara ute såhär är att man upplever dygnets alla timmar. När solens första strålar visar sig så brakar skogen igång med en orkester av fågelsång. Vi såg även mycket djur när gryningen kom. Två grävlingar lunkade iväg när vi kom ut till ett litet samhälle. Vi möttes även av en älg som kom ut på en stig för att sedan vända när den fick syn på oss. Gryningen gav oss lite extra energi att fortsätta vidare.

Första delmålet, Österbybruk, men nu blir det solo

Vi anlände till Österbybruk på förmiddagen och solen började bränna riktigt ordentligt, vi hade avverkat ca 95km. Här tog Gunilla och Sofia beslutet att hoppa av turen. Det hade blivit mer slitigt än vi trodde och de kände att det nog skulle slita mer att fortsätta, även kanske leda till skador. Vi stannade på Ica och köpte lite glas och fika. Jag tog dock beslutet att fortsätta lite till. Jag kände att jag hade lite kämpaglöd kvar och ville fortsätta en bit till. Jag tog farväl av mina kompanjoner och fortsatte mot nästa delmål som var Gimo. Jag snackade även med Karro om att eventuellt kanske hon får hämta mig innan natt nummer två börjar. Jag stapplade mig iväg från Österbybruk med ny energi.

Solen fortsatte att steka på ganska ordentligt. Trots värmen så började jag komma in i ett bra tugg. Kroppen tuffade på jämnt och fint och det kändes som att jag nu kommit in i ett flow. Nu hade jag även en sträcka som var väldigt löpbar och jag tror det också gav ganska mycket energi. Jag sprang förbi några badplatser på väg mot Gimo och det började bli mer och mer lockande att ta sig ett dopp. För att motverka värmen så hade jag en flaska med vatten som jag hällde över huvudet i omgångar. Det jag lärt mig av att springa i värme att man ska dricka extra mycket vatten OCH ha vatten att svalka av resten av kroppen, t.ex. hälla över huvudet. Jag har som vana att köra sportdryck som bas i min energiplan. På så sätt får jag även i mig salter och klarar mig då väldigt bra utan att behöva tillföra extra salt.

På eftermiddagen kom jag fram till Gimo och hade avverkat ca 115km. Nu fick jag ta ett beslut om jag skulle fortsätta in i natten. Om jag skulle bli hämtad så skulle det vara ett bra tillfälle nu, sen bar de av in i skogen och små samhällen. Jag kände mig pigg i kroppen och kände att jag ville fortsätta. Nästa delmål tänkte jag skulle bli ta mig till Knutby (ca 180km). Tröttheten hade inte riktigt slagit till under dagen och jag hade kommit in i en andra andning. I Gimo hade jag möjligheten att fylla på energiförådet lite mer. Jag började även planera för natten eftersom jag skulle springa själv och hade redan varit vaken i 36 timmar. Det skulle bli en utmaning.

Natt nummer två, hej brötiga stigar

I Gimo hade jag fyllt på med energi och vatten. Jag visste nu att jag skulle ha ca 30-35km utan tillgång till bra vattenkällor. Jag hade även planerat lite med min bror samt mor att dom skulle hålla mig sällskap under natten (hörlurar och telefon). Brorsan fick hålla mig sällskap första svängen på kvällen och sedan fick mor (som jobbade på natten) hålla mig sällskap under nattens mörka timmar. När jag börjar bli lite trött så är det skönt att ha någon att prata. Samtidigt så är det bra att göra sig lite hörd i natten så att man inte överraskar något djur mitt i mörka skogen.

Sträckan Gimo -> Knutby har jag sprungit förr och nu slog det mig hur brötig vissa delar av den var. Vissa sträckor har korta omdragningar då det varit många fallträd efter något storm för några år sedan. Att mitt i natten försöka navigera dessa partier var en mardröm. Det blev lite hinderbana och en del svordomar mitt i mörka skogen. Natten flöt ändå på ganska bra och fördelen att springa denna tid på året är att det inte är mörkt så länge (ca 6-7h). När gryningen kom för andra gången så möttes jag igen utav orkestern av fågelsång. Jag tackade min mor som hållit mig sällskap och fortsatte vidare mot Knutby. Även denna gryning så träffade jag på en hel del djur. Ytterligare en älg och sedan en rå-bock så blev riktigt förbannad på mig. Han började skälla och höll sig inte allt för långt borta från mig. Blev lite skraj att han tänkte komma och anfalla mig.

Nu började jag ändå känna att detta kanske går vägen ändå. Väl framme i Knutby så var det ca 6 mil kvar till Uppsala (hade nu betat av ca 180km).

Tröttheten slår till.. med råge!

Efter att jag lämnat Knutby (ca 180 km) och fortsatte mot Uppsala så slog tröttheten till ordentligt. Nu hade jag varit vaken i ca 48h och huvudet var verkligen inte med mig. Tidigare när jag kört långa löpningar så har jag varit vaken som längst ungefär 36-40h. Det har fungerat men jag har känt att huvudet har lite svårare att fokusera och man börjar se lite figurer i periferin. Nu började jag uppleva nya saker. Man har ju hört att många som är ute så här länge kan få lite hallucinationer. Jag märkte att detta började ske då jag såg ansikten i trädbarken. Rotvältor och stenar blev djur och människor. Det låter kuslig när man skriver det såhär i efterhand men då är man inne i det och tänker inte så mycket på det. Det var inte att jag såg saker som gjorde det problematiskt, till slut ville inte kroppen röra sig framåt. Rent muskulärt så hade jag inga problem, men hjärnan fick inte benen att röra sig framåt. Det var som att jag såg mig själv framför mig och funderade varför inte den där personen kunde springa. Det var lite som att man drömde medans man var vaken.

Detta var ett problem som jag tidigare aldrig upplevt i min Ultra-karriär, hur skulle jag lösa det här? Jag ringde upp min mor då det var precis innan hon skulle gå av sitt natt-pass. Jag förklarade för henne att nu behöver jag lite hjälp och hon fick agera väckarklocka åt mig. Jag tänkte att jag försöker blunda 5 minuter och se om det hjälper. Jag klev av stigen och satte mig på en sten och vilade huvudet mot knäna och blundade. Efter 5 minuter så hörde jag min mors röst i hörlurarna och jag öppnade ögonen. Jag kände mig nyvaken och lite groggy men på något sätt hjälpte denna powernap att få huvudet att kunna fokusera på löpet igen. Benen tog mig framåt åter igen.

Jag tog mig framåt och nu kunde jag börja ha nedräkning på riktigt. Ursprungsplanen att springa sträckan på ca 48h var fortfarande rimlig trots den tunga packningen och icke-löpbara partier. Vädret var fortfarande väldigt fint, det var lite svalare och prognosen hade utlovat regn på eftermiddagen. Kroppen kändes fortfarande bra, inga krämpor, jag fick fortfarande i mig energi. Det yttersta problemet var som sagt tröttheten. När jag kom fram till Länna var de drygt 3 mil kvar. Här fanns det en mack så jag gick in där och köpte glass och lite läsk. Fick en liten flashback när man studerade och åkte ut hit med Länna-katten (gammalt ånglok). Nu skulle jag snart komma in på stigar som jag tidigare sprungit på när jag såg skyltarna mot Fjällnora friluftsområde. På dessa stigar skulle jag återigen hamna i en liten trötthets-dipp och jag var tvungen att ta en powernap. Återigen så funkade det att blunda i 5 minuter och huvudet kunde återigen fokusera på att ta mig framåt.

Vid fjällnora fyllde jag på vatten för sista gången. Nu var det ca 2 mil kvar och jag kände att jag ändå rörde mig framåt i skaplig takt. Jag pratade även med Sofia och Gunilla som bestämde sig för att de skulle möte upp mig på sista sträckan. Det var fint att vi skulle börja och avsluta turen tillsammans. Efter fjällnora så är det många kilometer som går på landsväg. Det kändes lite vanskligt att springa där när man var så trött i huvudet men det funkade bra ändå. Jag märkte att när jag kom in på stigarna igen så var det svårare att fokusera. Det komiska var att jag hade under all denna tid klarat mig undan att ramla eller snubbla. Hoppat över stora gropar, klättrat över stora trädstammar och kämpat mig igenom snåriga buskage. Men när jag väl kommer till sista milen så passerar jag en liten lerfläck på stigen, pladask ner på rumpan. Jag skrattade lite för mig själv och tyckte allt var väldigt komiskt, men började nu inse att huvudet är riktigt slut. Nu hade jag varit ute på leden i ca 45h och varit vaken i runt 58h (men två 5 minuters powernaps).

När jag sedan hörde röster längre in i skogen så visste jag att det inte var ”röster” i mitt huvud. Där var Sofia och Gunilla som glatt kom springande och mötte upp mig. Det var riktigt härligt att få sällskap sista biten. Dels var det nog bra då jag hade svårare och svårare att fokusera på stigen. Sista biten gick igenom Lunsen vilket har en ganska teknisk stig men jag höll koll på fötterna framför mig och följde dom. När vi kom ut ur Lunsen så var det en liten asfalterad sträcka kvar innan vi kom in mot Sunnersta. Där väntade Karro och tillsammans körde vi de sista 100 meterna innan jag passerade portalen för Upplandsleden vilket var vårt mål.

Äventyret i siffror

• 246km (150 miles!)
• 47:05 timmar (vaken i sträck ca 60 timmar)
• 2051 höjdmeter (Uppland är platt..)
• Såg: 3 Älgar, 2 Grävlingar, x antal rådjur (varav en riktigt förbannad bock), en salamander, två huggormar.
• Väskan vägde 7,3kg vid start och pendlade nog mellan 3-7kg beroende på energi och vatten påfyllning.
• 2 daimstrutar

Reflektioner

Är otroligt nöjd med äventyret. Helt klart ett löp-äventyr som gett mig nya erfarenheter. Jag har aldrig varit ute såhär länge (tidigare ca 36-37h) och inte heller sprungit såhär långt (tidigare 214km). Att lära mig tackla tröttheten var en viktig grej då maxtiden på HUB200 är 72h. Sen blev jag glad att jag kände att kroppen ändå var så pass fräsch. Jag hade kunnat fortsätta springa några mil till utan problem om jag hade fått vila huvudet lite. Energin funkade utan problem och allt annat gick enligt plan. Det som kom lite som en överraskning (vilket det inte borde göra) är att springa med en 7kg väska påverkade farten betydligt mer än man tror. Jag hade sprungit med en liknande vikt på väskan vid tidigare tillfälle men man glömmer snabbt bort hur det känns.

Väldigt nyttigt att uppleva effekterna utav trötthet. Man inser även hur farligt det kan vara när man är så pass trött. Det är som att man är typ kraftigt berusad. När jag efter äventyret satt och käkade middag med Karro så stirrade jag ner i en sallad och frågade varför avokadon hade ett ansikte. Man inser att sömn är någonting vi inte ska vara utan. 🙂

Upplandsleden är en trevlig led att springa. Dock är det många partier som man känner behöver lite ompyssling. Dom populära etapperna är mer omhändertagna.

Återhämtningen efter äventyret har även det gått väldigt bra. Kroppen rent muskulärt kunde löpa lite lugnt efter bara några dagar. Det är mer utmattningen som hänger kvar ett tag. Samtidigt så vill jag inte att ett sådant här äventyr ska slita sönder kroppen heller och blir alltid lite extra glad att återhämtningen funkar bra och kroppen känns hel efter en sådan här strapats. För mig blir det ett kvitto på att jag inte gjort något dumdristigt utan har lyssnat på kroppen.

Efter detta så känns HUB200 inte lika avlägset. Det känns fullt möjligt att klara av att springa 200 miles med rätt planering och mindset. Det kommer ta tid.. det har jag insett. Men man måste låta det få ta tid också samt ha respekt för distansen. Jag håller redan på att scouta något nytt äventyr som jag ska genomföra i Juni, men då blir det nog något som får max vara i 24h 🙂