Bakgrund
Ibland så sitter jag och slösurfar lite på nätet och stöter på vissa saker som väcker min nyfikenhet. Under mellandagarna så snubblade jag över att Rickard Ahlberg skulle anordna något lopp som kallades Storstenshöjden 50/100 miles. Klickade mig in på hemsidan och började läsa. Det verkade jäkligt utmanade och jag fick en liten pirrande känsla i magen att detta är nog något för mig. Just den där känslan av att ta mig an något som ligger i gränslandet av vad som jag känner mig trygg med. 100 miles och 11000 höjdmeter, kallt, jävligt och osupportat, vi kör!
Banprofil
ca 161km och 11400hm sammanlagt
Förberedelser
Under Januari månad så hade jag redan en utmaning framför mig som tog all fokus, HighValley50. Väldigt snarlikt då det också är en varvbana i eländig terräng och en massa höjdmeter. Efter att HighValley50 betades av så började jag känna mig tryggare i formen inför SSH100. Höjdmeterna skulle bita rejält men nu har jag den träningen i benen kände jag. Det som började gnaga lite på mig var tiden och väderförhållanden.
Jag har varit ute som längst runt 36-37h och då med någon powernap på 10-15 min. Detta visste jag skulle bli min smärtgräns gällande sömn. Maxtid på loppet var 65h så det fanns tid för att planera in ett sömnbreak. Jag var och testsprang banan två helger innan för att få lite känsla för terrängen och ungefär vilken tid det tar att ta sig igenom banan. Det var bra att testspringa banan lite innan för vi gjorde en del felspring i början.
Efter lite diskussion med Gunilla och Sofia som var med och testsprang banan så kom jag fram till att i de bästa förhållanden så skulle nog en tid mellan 36-48h vara möjlig. varvtid på 1:30-2h inklusive pauser.
Ok då var en preliminär tidsplan färdig. Nu till mitt största orosmoment: vinterförhållanden. Det skulle vara kallt och blött. Kommer all min vätska att frysa till is? Hur ska jag hålla fötterna torra? Hur kommer det vara med greppet på banan?
Jag gjorde lite uppgraderingar till min befintliga långlöps-garderob. Ett par mikrospikes (broddar) så att jag kunde köra mina favvo-skor (Altra-Olympus) och fortfarande ha grepp. Sen blev det ett par rejäla damasker och våtstrumpor för att hålla fötterna torra. Det sista man vill ha när man är ute länge är ”trench-feet”. Det gör ont och är jävligt svårt att få rätsida på när det väl börjar göra ont.
Jag hade bokat en stuga i Ånnaboda som ligger ca 5km från starten. Jag fick även med mig Karro som sällskap denna helg. Tanken var att åka dit torsdag kväll (starten för mig var fredag morgon 06:20) och checka ut söndag klockan 11.
Dagen kom då vi åkte till Ånnaboda direkt efter jobbet. Jag mötte upp Rickard vid campingen för att få mitt startnummer och en liten goodiebag med energi. Väl på plats i stugan så var det att se över sin utrustning och preppa bilen. Bilen skulle agera min depå, den var packad med ombyte, 10 liter sportdryck, 20 liter vatten och en massa snacks. Nu var det bara att försöka få en god natts sömn.
Raceday!
Klockan ringde strax efter 05:00. Jag hade sovit väldigt bra så kände mig nöjd med det. Började med att rodda ut allt de sista i bilen och slänga i mig lite frukost. Jag noterade dock att det hade blivit en ishinna över bilen som var jäklig att få bort med skrapan. Tempen hade visat att det skulle vara runt nollan. Jag satte mig i bilen och skulle köra de 5 km till starten. Jag körde på och när jag skulle köra ut från campingen och bromsa så kände jag att bilen bara gled. Jag kände hur pulsen ökade och insåg att ishinnan jag kände på bilen även låg över vägarna. fyfan!
Jag tror att jag krypkörde i 20-30km på 70-vägen till storstenshöjden. Det var noll grepp på vägarna och jag började inse att detta var en skitdålig idé att köra bil nu. Med ganska mycket flyt så lyckades jag ändå komma så långt så att det var ca 2 km var till storstenshöjden. Jag insåg då att jag skulle upp för en ganska brant backe. Jag fattade inte ens varför jag försökte. Jag kom kanske en 10-20 meter innan bilen började glida nerför. En jäkla dålig känsla att ha noll kontroll på bilen när den släpper från fästet. Jag lyckades hålla bilen borta från diket och kunde ta mig ner till en parkering nedanför backen.
Jag insåg att jag inte var den enda som hade stora problem med ishalkan. Jag träffade på Jonas Brännmyr på parkeringen och också hade gett upp hoppet att ta sig uppför backen. Jag insåg att jag inte skulle kunna få upp bilen till starten. Jag packade min löparväska med energi för några varv och ställde in mig på att jag skulle få hämta bilen under loppet. Jag och Jonas tog sen och småjoggade fram till starten. Väl framme där så fanns det en resultattavla där man skulle kryssa i sina varv. Efter fadäsen med ishalkan så fick jag starta lite senare. Jag skrev 06:35 vid mitt namn på tavlan och tog mina första steg ut på första varvet, nu kör vi!
Går det inte lite väl snabbt?
Jonas Brännmyr och jag gav oss ut samtidigt på det första varvet. Han skulle köra några varv fram till lunch då han var tvungen att avvika. Då han inte hade kört banan innan så tog jag lite lead och visade vägen. Banan var sig lik från förra gången jag sprang den. Snöig och jävlig 🙂 Det var ganska packat så det gick ändå hyffsat att ta sig fram. Första delen av varvet går igenom ett kuperat skogsparti. Vi höll ett ganska jämnt tugg och samtalade lite om allt möjligt. Tiden rullade på och ca halvvägs så kommer man ut till slalombacken man ska upp för. Denna backe kommer alltid vara ett parti där det känns som att man bara går och går och går, det tar aldrig slut.
Banan korsar sig själv på vissa ställen så det är lätt att springa fel om man inte har fokus. Jag lyckades komma ihåg korrekt och det blev inget felspring. En parti som jag gillar med banan är när man kommer ut på Bergslagsleden. Det är ett välkomnade inslag att komma ut på en led efter att man har brötat runt upp och ner för slalombackarna. Efter Bergslagsleden så ska man åter in i ett brötigt skogsparti med några fina backar. Sen så är det raka vägen ner till starten.
Jag tror vi sprang första varvet på ca 1:10. Det var nog lite väl snabbt men jag tyckte ändå att vi var inne i ett skönt tugg. Jonas stack ut på det andra varvet på egen hand och jag började samtidigt kolla upp med Rickard hur jag skulle göra med bilen. Det skulle vara ok för mig att avvika sen och hämta den. Dock så hade fler folk fått problem att ta sig till starten och några bilar hade även kört ner i diket. Jag hade energi för ca 3-4 varv så jag gav mig ut på nästa varv.
Jag gjorde en liten utvärdering utav skovalet och utrustningen detta varv och var nöjd. Allt kändes ok! Alla backar uppför kändes ok men utförs-löpet kunde vara lite mer läskigt på vissa ställen. Under snön så fanns det mycket isblock som kunde ställa till att man trampade snett eller råkar köra in tårna i dom. Utöver det så började jag komma in i ett bra tugg.
Varv 2-4 gick väldigt smärtfritt och jag fick även hjälp utav Rickard att få upp bilen till starten. Man tog och sandade den där mardrömsbacken så att bilarna kunde komma upp. Men min depå på plats så kunde jag nu även fylla på med energi. Runt lunch så var vi alla ute på banan, 5 startande i 100 miles klassen inklusive mig och ca 18 startade på 50 miles. Dock så var alla så utspridda så det var inte många som man träffade på. Men några ryggar såg man och även några som sprang om i ett bra tugg. Man utväxlade lite hejjarop och peppade varandra.
De senare varven så började jag få ner tempot lite i den fart jag hade planerat. Jag ska ju ändå springa så passa många varv så känns bara idiotiskt att gå ut hårt. Jag såg även till att få till ca 5 minuter vid bilen också, en paus som gav mycket.
Dag 1 – Det var varmt i luften och ganska dimmigt.
Hmm börjar det inte att ömma lite i foten?
Varven betades av utan större problem dag 1. Det var en fin dag men ganska dimmig. När solen började gå ner vid 17 så hade jag avverkat ca 8-9 varv men började känna en lite stickade känsla i ena foten. Jag hade preppat med en våtsocka och tänkt att det skulle hålla tätt men så var nog inte fallet. När jag kom till bilen vid varvning så började jag undersöka foten och insåg att det var en annalkande ”trench-foot”. Helvete tänkte jag, detta vill jag absolut inte ska vara det som sätter stopp för mig. Jag började med en ny strategi och det var att vid varje varvning till en start ta av mig skor och strumpor och torka fötterna med vanligt toapapper. Bytte även strumpor och hoppades att detta skulle hjälpa.
Till min lättnad så märkte jag att foten inte värkte mer och jag lyckades nog i rättan tid förhindra att det blev värre. När jag väl fick kontroll på fotproblemet så lade jag även upp en annan plan på hur jag skulle köra nu framöver. Två varv i stöten, sen ett break vid bilen och pyssla om fötterna och fylla på väskan med vatten och energi. Denna plan funkade riktigt bra och jag körde på med den.
Nu kom första natten. På med pannlampan och banan förändrades då man bara hade sin lilla ljuskägla framför sig. Dock var det bra utplacerat med reflexer så att man höll sig till spåret. Tempen hade fortsatt stiga lite och snön började bli lite porösare och jävligare att ta sig fram i. Speciellt ute på slalombacken så började det gå från att vara löpbart till att man nästan kunde ställa sig på skorna och glida ner om man så ville. Samtidigt så var det väldigt mysigt att se ljusen från de andra löparna när man kom ut på den mer öppna slalombacken. Man visste då att man inte var ensam i detta.
Nätterna brukar inte vara min starka sida. Jag brukar gå ner lite i varv och alt går lite mer i slowmotion. Dock så funkade det väldigt bra. Jag har funderat över om det berodde på att banan var så pass teknisk att man ändå var tvungen att hålla fokus uppe. På andra äventyr har jag ibland kunnat springa och sova om det blivit en för enformig sträcka att springa.
Jag hade runt klockan 22:30 betat av halva sträckan (12 varv). Det hade tagit ca 16 timmar och jag kände att det var lite snabbare än planerat men att kroppen har fungerat bra (även nu när jag fick pli på foten). Vinnarna av 50 miles gick i mål på ca 15:30h så nu började folk att droppa av på banan. Under natten så skulle det tillslut bara vara 100 miles löparna kvar och till gryningen bara 3 personer kvar på banan.
Natten flöt som sagt på oförskämt bra, inga dippar i energi eller sömnbrist. För att hålla upp lågan lite extra så lyssnade jag lite på poddar och sedan bara flöt tiden förbi. Någon hade ställt upp två marschaller på en av topparna, ett välkomnade ljus i mörkret. Natten var annars väldigt händelselös, jag hade kommit in i ett skönt flow och inväntade gryningen.
Dag 2, plusgrader, blötsnö och regn
Gryningen kom och nu var vi endast 3 personer kvar på banan. Det var jag, Filip Andersson och Magnus Hjelmér. Vi hade alla lite olika strategier. Att vårda fötterna kändes dock som vi alla hade gemensamt. Den fruktade trench-feeten ville ingen ha. De andra två hade tagit mer vilo-pauser och även fått lite sömn. Väldigt smart då detta är ett lopp som kommer pågå länge. Jag hade börjat dividera med mig själv om jag skulle sova eller hur jag skulle göra med det. Nu hade jag varit vaken i lite mer än 24h och det kändes helt ok. Jag bestämde mig att fortsätta med min plan och köra två varv i stöten så länge det kändes bra.
När solen hade gått upp så hade jag betat av 18 varv. 3/4-delar av loppet var avklarat. Jag insåg även att jag nu hade en stor ledning om man skulle kolla på det ur ett tävlingsperspektiv. Jag hade nog inte reflekterat så mycket över det utan mer fokuserat på att ta mig igenom detta lopp hela vägen till mål. Mycket kan hända på 6 varv så jag tog inte ut något i förskott. Ett varv i taget.
Jag pratade lite med Karro på morgonen och hon hade planerat att försöka komma till banan och hejja lite. Det fanns en sträcka mellan Ånnaboda campingen och Storstenshöjden. Vi hade försökt luska ut den dagen innan men då var det både dimmigt och det började mörkna. Bara vetskapen att jag skulle få träffa Karro en snabbis gav mig extra energi. Under natten och nu på dag 2 så var vi väldigt ensamma.
Staffan Gereonsson gjorde oss sällskap ett tag och tog en massa fina bilder. Han hade även varit på plats under första dagen och tagit en massa fina bilder på deltagarna.
Jag mötte sedan Karro vid varvningen och fick en massa hejarop från henne. Det gav mig energi! Hon hängde kvar på området under förmiddagen och hejade när jag var inom synhåll.
Nu var det inte många varv kvar och när jag var ute på varv 20 så insåg jag nog att detta kommer gå vägen. Min fot som hade tendenser att bli för blöt och göra ont hade hållits i schack. Min energi var fortfarande stabil och tröttheten hade inte slagit till ännu. Kroppen kändes också stark, jag kände dock av höjdmeterna vid utförslöpen. Det började stumma lite i framsidorna. Banan var dock inte rolig nu. Den blev mer och mer brötig med att snön smälte och blev porösare. Vissa partier som gick utför var nu ganska läskiga då man gled ganska friskt även med spikes på skorna.
När jag fullgjord min 20 varv så fick jag höra att P4 Örebro var nere på varvningen. De hade fått nys om loppet och villa ha en snabb intervju. Jag sprang ner och mötte upp en kvinna vid liften och utbytte några ord. Hon tyckte att jag lät väldig pigg och jag tror nog att jag gjorde det 😀 Men samtidigt så var jag nog ganska flummig och höll upp lågan för att fortsätta ta mig igenom de sista varven.
https://sverigesradio.se/artikel/sveriges-kanske-mest-extrema-lopp-ar-nu-avgjort
Ovan är intervjun med P4 Örebro och även länken till artikeln.
De sista 3 varven
När jag begav mig ut på varv 22 så insåg jag att tröttheten började komma smygande. Nu hade jag varit vaken 30h plus och inte tagit någon sov-paus alls. Jag hade en tanke att sätta mig i bilen och blunda en 10-15 minuter men försökte nu bara bita ihop de sista varven.
Det hade även börjat regna en del men nu kände jag inte att vädret var i vägen. Nu var det bara att ta en fot framför den andra. Hade jag kommit såhär långt och kände mig fortfarande stark så ska det mycket till för att jag inte ska nå målet.
Jag har tidigare aldrig hallucinerat på ett lopp men nu började faktiskt huvudet spela mig några spratt. Speciellt när jag var inne i skogspartierna så tyckte jag att jag såg både djur och människor i periferin som inte fanns där. Det är lite läskigt men samtidigt fascinerade när man börjar inse att hjärnan börjar bli så trött att det inte riktigt orkar fokusera på det som inte ligger i fokus.
Foto: Stefan Gereonsson
Tre varv blev till två och sedan kom jag in för sista varvningen. Karro var där och hon pepp-talkade mig lite. Detta varv så skulle mörkret smyga på igen så jag tog med pannlampan. När man sprungit en varvbana så jäkla länge så är det är underbar känsla att nu börja säga hejdå till saker. Hejdå till slalombacken, hejdå till storstenen, hejdå till Bergslagsleden. När jag kom till den sista utförslöpen så mötte Rickard upp mig och höll mig sällskap hela vägen in i mål. Det blev lite av en flygande intervju i mörkret. Jag kopplade på de sista krafterna och tog mig ner. Nere vid målet väntade även Karro.
Jag sprang tillsammans med Rickard och Karro de sista meterna fram till där målet var. Klockan stannade på 35:16:00. 162km och 11000 höjdmeter. Jag gjorde det! Helt klart var det över förväntan och den plan jag satt upp och hade absolut inte vågat tro att jag skulle ta förstaplatsen.
En slagen men nöjd hjälte
Efter målgång så skjutsade Karro mig till stugan i Ånnaboda. Jag höll mig ändå vaken någon timma till där. Jag ville även fira med att ta en bastu och en folköl. 5 minuter i bastun och en halv folköl var det jag klarade av innan jag fick krypa ut till en kalldusch 🙂
Detta var helt klart den tuffaste utmaningen jag tagit mig an hittills. Men samtidigt är jag grymt nöjd över att jag har lärt mig från mina misstag hur jag ska hantera en sådan här utmaning. Jag gick inte i några fällor (nästan då med foten) utan kunna undvika dom innan dom slagit till. Om det är något som jag tar med mig härifrån så är det att vårda dina fötter ömt.
Ett stort tack till Rickard Ahlberg som anordnat hela den här galna utmaningen. Sen ska alla som tog sig banan ha en stor eloge för den var inte nådig. Stort kudos till både Filip och Magnus som även dom tog sig runt 100 miles varianten. Alla är hjältar som tog sig an en sådan utmaning under dessa förhållanden.
Reflektioner nu efteråt
Jag var ganska mör i kroppen dagen efter loppet men har nu i skrivande stund (ca en vecka efteråt) kommit tillbaka till löpet. Det känns skönt att kroppen ändå klarar av det här utan att gå sönder. Det motiverar ändå att fortsätta med dessa utmaningar. Hade man gått sönder efter en sådan utmaning och varit borta från löpet i månader så känns det nog inte riktigt värt det.
Vi får se va nästa äventyr blir. Jag hade tänkte springa Aktivitus Trailrace 168 i April men börjar nog ställa mig in på att det blir inställt. Annars har vi ju The Hill Marathons i Juni… 🙂
Fick även mina sekunder i rampljuset då denna prestation uppmärksammades i både UltraAktuellt och i Runners World.