HighValley50

Bakgrund

Jag var inte helt säker på om jag ville springa detta lopp igen. Det finns så många olika lopp men man kan inte springa alla under ett år. Men lockelsen blev till slut för stor och jag slängde in en ansökan. Det är alltså det som krävdes för att få en plats, skriva lite varför man är galen nog att frivilligt plåga sig på dessa tre toppar.

Banan fungerar som lekplats för två lopp. TreTopparTreTimmar där man på tre timmar ska försöka beta av så många varv som möjligt. En helig graal är att försöka ta 8 varv och förtjäna 8-varvs medaljen som inte många har i sin ägo. Det andra loppet är HighValley50 vilket innebär 23 varv på den här banan. Det innebär ca 83km och iår 7200 höjdmeter (man hade i år snitslat om banan lite för att få extra höjdmeter)

Banprofil

Förberedelser

Tanken var först att detta lopp skulle gå i April men det blev framflyttat till i slutet på Januari. Jag hade ursprungligen tänkt att December och Januari skulle vara mina vilomånader. Dock har jag under December haft en bra återhämtning så jag kände ändå att jag kunde börja köra igång med förberedelserna i Januari. Det som jag var tvungen att få till va höjdmeterna. Jag visste att jag inte skulle få något tillfälle att åka ner och testa banen så jag fick ta det som jag hade nära till hand, Sunnerstabacken!

Uppsala är ju verkligen inte känt för sina backar. Sunnerstabacken med sina ca 25-30 höjdmeter är det man har till förfogande. Jag lade upp ett event i UltraUppsala för att få lite sällskap att köra en Kebnekaise i Sunnerstabacken den 6 Januari. Den träningen var precis det som behövdes, monotont, segt, lite halkigt och sedan en fin träningsvärk i låren efteråt.

Dagarna närmade sig och jag kände att kroppen nog skulle vara redo att ta sig igenom detta lopp. Jag visste ju att jag hade gjort det förr.. men den gången var förhållanden optimala. Det var ljust, ganska varmt, torra stigar, inget att klaga på. Nu såg det ut att bli riktigt riktigt jävligt. Jag granskade väderrapporten dag för dag veckan innan loppet. Först en massa snö, för att sedan regna en hel del.. aj aj. Jag hade ett önsketänkande att det skulle töa tillräckligt för att isen skulle försvinna från banan. Jag började bli orolig. Jag hade helst sprungit loppet i mina gamla hederliga trail-skor. Jag hade ett par Icebug dubbskor som jag kört några pass med. Men jag tycker det är tufft att springa med dubb, det sliter på fötter och vader på ett helt annat sätt än mina Altra skor.

Dagen innan så var det bara att inse att det skulle finnas stor risk för is på banan. Ner i dropbagen åkte båda skorna, dubbarna och altra lonepeaksen. Pannlampa, varma kläder, en massa snacks, sportdryck och bars. Starten på loppet skulle gå vid midnatt mellan fredag och lördag. Det innebar att ta sig igenom en arbetsdag och sedan preppa för lopp. Sömnen var ok, hade försökt ta någon timme efter jobbet men det gick inte när man var uppe i varv. Jag och Karro hade lite fredags AW med chips och alkoholfri öl.. det gjorde det inte lättare att veta att man snart skulle ut i kylan.

Vi åkte från Uppsala strax innan 22:00. Runt 23 var vi framme vid Hökarängens fotbollsplats där starten och målet för loppet går av stapeln.

Pre-race

Jag tog mina dropsbags och begav mig till starten. Där fanns Tomas Gottlind och hans fru Louise som är kreatören av dessa äventyr. Jag började komma i en härlig stämning att prata med alla där. Många av deltagarna har jag träffat på andra lopp så det var kul att snacka lite om tiden som gått. På ett ställe vid sidan av tälten där man ställde sina lådor fanns tavlan. Tavlan hade 20 rader och 23 rutor vid varje rad.. ett namn och 23 rutor som skulle kryssas.

Jag började snegla lite på banan.. det ser jäkligt isigt ut. Jag hade åkt dit i mina lonepeaks i förhoppningen att det var dom skorna jag skulle springa i. Jag stod och snackade lite med Joar Palm som jag senast träffade när vi sprang Tärnsjö 24h. Vi beslöt oss för att reka banan lite för att få en känsla om det var möjligt att springa utan dubb. Redan på väg till första backen började man sakta inse att det inte fanns en chans att ta sig igenom banan på ett säkert sätt utan dubb. Det var bara att snöra på sig dubbskorna och be till någon högre makt på kullarna att mina ben och fötter skulle palla att springa i dubbskorna.

Klockan började närma sig midnatt. Jag hade tagit med mig en löparväst och började med att preppa den. Jag tycker det är ganska skönt att ha med mig lite sportdryck och något snacks. Dels så blir jag lite effektivare i varvningen då jag inte behöver stanna vid varje varvning. Någon minut kvar till start. Deltagarna började röra sig till startlinjen. Av 20 anmälda så kom 17 till starten. 5, 4, 3, 2 ,1… Here we go!

Run to the hills!

Klamp klamp klamp, dubbskor från alla deltagarna sjöng i en gemensam symfoni i färd mot den första backen. Väl vid backen så var det bara att inse att detta skulle inte bli lätt. Det var blankis större delen av vägen upp till första toppen. Även fast man hade dubbskor så kände man att greppet inte alltid satt. Det kanske funkade bra på plant underlag men inte i dessa lutningar. Väl uppe på första toppen så kunde man ta några löpsteg innan man kom till den första branten… åh fy fan. Här blev jag rädd på riktigt. Framför mig så ser jag ett stup som utgörs av en isbana rakt ner i mörkret. På sidorna är det brutala taggbuskar som kan rispa upp både kläder och hud. Det kändes som ett ”leap of faith” att kasta sig ut för första branten. Jag gled ner och sedan slog jag på ändan. Pannlampan flög av men jag fick tag på den igen. Jag tog mig upp och försökte numer glida ner för backen. Väl nere för backen så började jag inse att detta skulle inte vara lätt. Jag har nog aldrig så tidigt i ett lopp börja känna ett slags tvivel. Kommer detta verkligen gå?

Nästa backe kändes dock lite bättre, isigt men lite mer snö här som gjorde att greppet var bättre. Nu började jag känna igen banan från förra året, jag låg ganska långt fram i början och höll mig bland dom 5 längst fram i täten. Vid ett av skogspartierna så gjorde jag en lite felspringning så jag fick vända om. Mörkret var inte min kompis det första varvet. Mörkt och isigt, det kändes som att fötterna redan nu led. Jag kände inte igen dessa tankar så tidigt i ett lopp. Det kändes tungt och hopplöst. Ska detta verkligen gå i 23 varv? Resten av varvet flöt ändå på. Vid första varvningen så sprang jag fram till tavlan och satte första krysset.. första av förhoppningsvis 23 kryss.

Det var bara att fortsätta tugga på. Återigen när jag kom till det första stupen så flög jag omkull, satte mig på baken och gled ner för backen. Hur fan ska jag ta den här backen!? Uppförsbackarna funkade bra, min styrka har alltid varit tugget uppför. Utförsbackarna var jag inte alls trygga med. Jag körde lite tillsammans med Peter Schröder som vann loppet förra året. Han var snabbare utför så han fick ta täten där och jag tog sedan ikapp lite när det kom backar. De första varven började flyta på, jag höll ihop något varv med Peter och vi passerade Anders Brohäll som hade tuggat på bra de första varven. I täten körde Marcus Hellmark som höll ett riktigt bra tempo de första varven.

Varven började betas av en efter ett. Jag hade lite musik i lurarna bara för att få zona ut lite. Jag började sakta men säkert lära mig hur jag skulle ta utförslöpen som jag varit lite skraj för. Vid en av varvningarna så mötte vi upp Marcus och sedan så dog Peters pannlampa. Vi tre höll ihop tills vi kom in i depån. Jag hade redan ganska mycket energi i västen så jag tog täten och begav mig ut medan Peter och Marcus fixade med pannlamporna.

Jagad?

Jag började hitta mitt tugg, kroppen började kännas bra, jag började få banan under kontroll. Jag började glida in i en bubbla och fortsatte framåt. Det var ändå en skön känsla att känna att kontrollen började komma tillbaka till mig. Tvivlet de första varven försvann. Dock började jag känna av mina ben redan efter varv 6, det var lite för tidigt för att börja få känningar tänkte jag. Nattens timmar började rulla på lite snabbare, snart var vi ute ur mörkret. Dock så var det mysigt att se Stockholms ljus från topparna.

Vi var nu tre stycken som låg i täten, jag, Joar och Anders. Jag började kolla bak över axeln, känna mig lite jagad. Jag fick en extra piska att fortsätta tugga på i det tempo jag ändå tyckte kändes bra. Det jag försökte justera var löpen utför vilket jag kände jag kunde bli snabbare och effektivare i. Uppför flöt det fortfarande på i bra tempo. Samtidigt är det lite både och att ligga först efter 8-9 varv. Risken är att man börjar bli för kaxig och kör slut på sig. Jag insåg att detta skulle bli svårt då både Joar och Anders är starka.

Ju fler varv som sprangs så blev även isen utbytt mot lera. Stigarna och backarna blev mer och mer upptrampade och det var plusgrader i luften. Mina fötter var redan ganska ler-impregnerade och jag hade den fina ler-baken som hintade om mina vurpor. Men det flöt på. När jag kollade på varvtiderna efteråt så höll jag dom ruskigt jämna. När man kommit drygt halvvägs (12 varv) så började gryningen komma. Wow.. det var verkligen en välkomnande morgonsol på topparna. Det skulle bli en fin dag.

Med morgonen kom ny energi. Misären i mörkret försvann och nu fick man se banan i sin helhet, inte bara i pannlampe-skenet. Det var först nu jag började inse att det fanns betydligt smidigare vägar ner för vissa backar. När jag i mörkret hade kommit in i min bubbla så körde jag samma väg utför i alla backar. Den vägen som jag hade valt under natten nerför var oftast lerig och man gled ofta någon meter flaxande med armarna. Nu dagtid så såg jag att ca två meter bredvid lerstigen så fanns det fint gräs som man kunde få bättre fäste på. Aja..

Nu började jag höra folk som kom bakom en. Reflexmässigt så ökade jag tempot lite och kastade en blick över axeln. Hmm vi får inte använda stavar men den här personen har stavar och ser jäkligt fräsch ut i benen. Då slog det mig att det var nu TreTopparTreTimmar löparna stack ut på sina varv. Vi deltagare i HighValley50 fick inte ha stavar som hjälpmedel 🙂 dock fick de som sprang TreToppar ha det. Det var ändå väldigt uppfriskande att se de oförskämt pigga löparna komma skuttande. Lite provocerande också att se de lätta stegen när man nu började känna höjdmeterna i benen.

Varven under förmiddagen betades av relativt smärtfritt. Energin och humöret var fortfarande bra. Jag kände att jag låg och balanserade lite på energi-nivåerna. Jag hade förlitat mig till stor del på flytande energi, sportdryck och återhämtningsdryck. Försökte mellan varven ta en bar eller snickers så att magen fick arbete på något mer fast. Hade detta lopp pågått längre tid så hade jag nog behövt käka mer fast föda.

Helt plötsligt så var det bara 6 varv kvar. Kände mig väldigt nöjd över att jag har kunnat fortsätta tugga på i sånt jämnt tempo. Benen, speciellt framsida lår började nu kännas ordentligt i utförslöpen. Jag kände här att nu lär detta gå vägen om inget oförutsett händer. Allt kan hända under de sista 4-5 timmarna. Man kan stuka en fot, gå in i vägen, bli illamående.

Det kändes som nu äntligen hade jag bemästrat banan på de sista återstående varven. Jag hade trillat och testat alla varianter att sig sig ner för backarna men nu hittat de mest effektiva. Men nu började det kännas i klättringarna, flåset blev tyngre och tyngre. När jag kom in på näst sista varvet så var Karro och hennes syster på plats. Blev riktigt glad av att se dom.

Att gå ut på sista varvet och även känna att jag nu kommer kunna ta en seger var en häftig känsla. Att köra sista varvet var också väldigt skönt då man på riktigt kunna beta av alla hinder för sista gången och lägga dom bakom sig. Solen började även gå ner men nu skulle jag hinna gå i mål och pannlampan får ligga kvar i dropbagen. Det sista utförslöpet in till mål var så härligt och att sedan få sätta det sista krysset på tavlan. 23 kryss, 23 varv på en tuff bana var avklarade. För andra gången så har jag inte låtit HighValley50 knäcka mig, men denna gång var det nära i början.

Summa summarum ett riktigt trevligt lopp. Jag har en förkärlek till dessa mindre lopp. Det är alltid en familjär känsla och härlig stämning. Man pratar och peppar varandra innan det startar, under loppet och efter. Man åker alltid hem från ett sådant event med en härlig känsla i magen (Och väldigt stela ben).