Dark Trail 100-miles (By Kullamannen)

Bakgrund

Planen denna allhelgonahelg var att tillsammans med två andra löparvänner (Gunilla och Sofia) åka ner till Båstad för att springa Kullamannen 100 miles. In i de sista försökte man få loppet att gå som normalt med en del covid anpassningar. Ungefär en månad innan start så ställdes loppet in. Dock så hade Kullamannen gänget inte kastat in handduken ännu.

Några dagar efter man ställt in så kom det ett erbjudande att springa ett test-lopp. 100 personer kunde anmäla sig som test-piloter att få springa ett ny rutt som började i Örkelljunga, depå i Båstad, Ängelholm och sedan målgång vid kullens fyr. Jag lyckades få tag på en startplats, men dom gick åt illa kvickt. På ca 15 minuter var alla platser slut.

Banprofil
(notera den fina avvikelsen från rutten….)

Förberedelser:

Detta skulle det bli den första 100-miles distansen att tävla på i år. Har tidigare under året sprungit den distansen plus/minus men i helt andra sammanhang. Jag har sjukt nog börjat känna mig bekväm med denna mytomsbudna distans (jämfört med förra året då den kändes lite för övermäktig och skrämmande). Nu var jag redo och taggad att testa satsa lite!

Första steget i preppningen var att fixa logi. När vi var tre som skulle ner och springa Kullamannen så hade vi boende i Båstad och Mölle. Dessa bokningar flyttade vi till i Mars då huvudloppet blev flyttad dit. Lyckades dock få ett rum på Grand Hotel Mölle, det kändes skönt då loppet slutade där i närheten. Dock var de lite svårare att hitta boende i Örkelljunga så jag tog ett rum i närliggande Hässleholm.

Kom fram till Hässleholm dagen innan loppet skulle gå av stapeln. Checkade in på hotellet, beställde en stor portion risotto och började sedan den sista preppningen. Jag hade även fått kontakt med en annan löpare som skulle springa loppet. Han bodde i Hässleholm så jag skulle få samåka till starten i Örkelljunga.

Utrustning:
Skor (primär): Altra Olympus 3.5
Skor (sekundära): Altra Timp 2.0
Väska/väst: Salomon 12l
Vätska: 2 flaskor a 50cl, vätskeblåse 1,5l.
Körde sportdryck i 50cl flaskorna och vatten i värskeblåsan.
Pannlampa: Silva Exceed 3

RaceDay!

Klockan ringde 05:20 på morgonen, 20 minuter senare var jag den första personen på frukosten. Lyckades även skrämma hotellpersonalen när jag smög mig ner till matsalen. Ytterligare 30 minuter senare checkade jag och mina dropbags ut. Man får lite konstiga blickar när man kommer ner i full löparmundering med två lådor under armarna.

Runt klockan 07:00 så kom vi fram till Örkelljunga. Vi båda hörde egentligen till den tidiga startgruppen (08:00) men man hade kommit överens att köra rullande starter från 07:30 (Covid säkert). Det var spännande att anlända till en random parkering i Örkelljunga. Stämningen började byggas upp ju mer folk som började anlända. Det var dax för lopp! Inte så ofta detta år som man kunde hamna i den stämningen, och jag insåg att jag har saknat den mycket (kände samma sak när jag sprang Björnfrossa några veckor innan).

Sista justeringen för dropbagsen, dubbelkolla packningen i västen, ladda med energi. Vi skulle ändå vara ganska självförsörjande fram till Båstad (ca 70km). Vi fick även 8 färdigblandade påsar Umara sportdryck som vi fick med oss. Man känner sig alltid som en knarklangare när man springer omkring med piller och påsar med vitt pulver (salttabletter och sportdryck för den oinvigde). Jag kände mig redo och var bland en av de första att ge mig ut längs Skåneleden. Starttid 07:28!

Ettapp 1 (0 -> 70km) Mot Båstad!

Första etappen var att ta sig från Örkelljunga till Båstad där första depån (och dropbagen) var belägen. Vägen dit skulle gå igenom Skåneledens skogar. Första kilometerna var riktigt fina och man fylldes av en fin höstkänsla i de färggranna lövskogarna. Jag började revidera med mig själv redan efter första milen i vilket tempo jag skulle testa köra. Jag kände mig lite kaxig och lade ändå in ett ganska högt tempo för mig på en 100-miles distans. Mitt mål som jag började måla upp för mig var att ta mig igenom loppet på under 24h. Jag kände att den kapaciteten ska finnas om allt går bra och kroppen inte bråkar.

Ett snack som gick innan loppet var en sträcka ca 2 mil in där man skulle behöva springa på spångar i ca 2km. Springa på spång kan vara skönt tänker man, plant och fint, men icke. Snacket var att dessa spångar var snorhala och det var det verkligen. Att springa bredvid spångarna var inte riktigt något alternativ heller om man hade som mål att ha fötterna så torra som möjligt. Till slut lyckades man ändå hitta något slags löpsteg som gjorde att man tog sig fram på dessa spångar. Inget fall men lite blöta fötter.

Vid ca 3mil vid Koarp så fanns det en liten minidepå. Kullamannen gänget hade gjort upp eld vid ett vindskydd och gav ut godispåsar. Det var så mysigt där att man helst bara ville sätta sig bredvid elden och mysa. Sprang vidare med ny energi. Vid ett vägskäl så vek jag av och fortsatte följa markeringarna och fick ett väldigt fint utförslöp i ca 1,5km. Dock när jag kom ner så märkte jag att skyltningen inte riktigt stämde. Det var skyltat mot Örkelljunga, mot starten. ”Helvete…” tänkte jag och blev alldeles kall i kroppen. Tog upp min telefon där jag har kartan inlagd med gps. Min gps-plutt var inte ens i närheten utav den sträckningen jag skulle springa… Fick ganska fin uppförs löp i 1,5km tills jag sedan kom tillbaka till vägskälet där jag svängde fel… 3 extra kilometer in på kontot (notera kartan i början på inlägget). Siktet nu är att ta sig ut mot havet och första depån, Båstad!

Skåneleden var riktigt fin och visade sig från sin bästa sida i höstens färger. Fina skogspartier och relativt lättlöpt. Inte så mycket kuperat på denna sträcka.

Tugget fram till Båstad flöt på bra! När jag började räkna på det så hade jag tagit mig närmare 7 mil på 7,5h. Hmm detta känns kanske lite väl snabbt om man ska hålla hela vägen, men det kändes ändå helt ok. Jag vet att jag brukar kunna bli långsammare och gnälligare under de mörka timmarna.

Väl framme i Båstad så kom första depån, tjoho! Där fanns första dropbagen, varm soppa, cola och peppande folk. Försökte vara ganska effektiv, börja preppa pannlampa, tömma västen, fylla på västen och slutligen försöka få i sig varm mat. Jag kände när jag började röra mig ut från Båstad att kroppen nu börjat stelna på sig lite, helt naturligt efter ca 7 mil. Nu började även mörkret komma lagom till att man skulle springa längs havet. Nästa mål var nu att ta sig fram längs havet i ca 5 mil innan det var dax för nästa depå i Ängelholm.

Etapp 2 (70km-120km)
Mot Ängelholm!

Jag vet att jag brukar bli långsammare när mörkret smyger sig på. Även denna gång så kände jag att tempot började gå ner. Energin däremot höll sig på en bra nivå, inget illamående och jag fick i mig tillräckligt med energi för att tugga vidare. Med mörkret så kom det även lite lätt duggregn och dimma. Det som blev lite tuffare i mörkret var att navigera rätt. Då man sprang på öppna fält längs havet så var det svårt att se markeringarna i mörkret och dimman. Det blev många tillfällen där man stannade kollade omkring, sprang lite, sprang tillbaka lite, så höll det på.

Stora delen av sträckan gick längs hagar med djur. Kunde bli lite läskigt när man i mörkret helt plötsligt såg ett 20-tal ögon reflekteras i pannlampeskenet. När man kom närmare så var det oftast en drös med får eller kor som kollade lite trött på en. När man passerar hagarna så går man igenom grindar, vid ett ställe hade en ko lagt sig lägligt vid en grind. Man inser att kor är ganska stora när man kommer nära dom. Efter lite försiktigt puttande med grinden bestämde sig kon att flytta på sig. Vid ett annat tillfälle gjorde jag misstaget att jag började prassla med en påse i en fårhage… Jag hann inte ens blinka innan jag var omgiven utav fika-sugna får.

Runt 100 km så var det dags att koppla på pannbenet. Det började bli lite tyngre och det var svårt att hitta lite roliga mål längs vägen. Terrängen och miljön var ganska lika i mörkret kilometer efter kilometer. En farlig grej är att man börjar kolla på klockan lite oftare för att räkna ner till delmålen. Ett tillfälle fick jag för mig att det var ca 16km kvar till Ängelholm. Det kändes bra tills jag kom till en skylt som sa ”Ängelholm 20km”. ”ghaaa” Det var då jag hade glömt räkna bort mina extra kilometer efter felspringningen.. För att sammanfatta så var sträckan mellan Båstad och Ängelholm ganska seg. Mestadels att det var svårt att hålla ett konstant tempo då man var tvungen att leta markeringar stup i ett. Därför var det riktigt gött att anlända vid Ängelholm (ca 120km in) och sista depån innan man skulle ta sikte mot Kullaberg och fyren!

Etapp 3 (120km->165km)
Mot Kullens fyr!

Vid Ängelholm så var det dax för samma procedur, tömma västen, fylla på västen, käka varm mat, prata med funktionärerna och bli lite peppad! Nu äntligen var det dax att ta sikte mot berget! Första sträckan efter Ängelholm är genom en skog och det var riktigt gött att få lite miljöombyte efter sträckan mellan Båstad och Ängelholm som är väldigt lika under 5 mil. Kroppen kändes lite tung nu. Hade inte så mycket fart när det gick uppför och försökte nu tagga till lite för att hålla upp farten och ta mig framåt. Efter skogspartiet så blev de dax för lite mer kustlöpning, vid detta laget så var jag inte så taggad på denna slags löpning. Att springa längs havet är väldigt fint, om det är dag och fin sikt, inte mörker med regn och dimma.

Efter lite mer gnällande längs kusten så började berget torna upp sig framför en. När jag sprang in i Arild så visste jag att nu börjar det, sista tuffa sträckan på ca 15km, och berget levererade. Berget visade sig från sin finaste sida, det var löv och ler-täckta stigar, tät dimma och regn. Dock var det väldigt bra snitslat med reflexer så att man kunde navigera med pannlampa i dimman. Här tog kilometerna tid (tror en kilometer tog ca 20-25 min). Väldigt brant uppför där man många gånger fick ta till händer för att ta sig över hinder. Nu började den sista och tyngsta delen på äventyret.

Ett känt hinder på Kullaberg är att ta sig upp till Håkull. Det kan vara den mest vertikala och längsta stigen uppför på berget. Det finns några rep som man kan ha som hjälpmedel, men ändå så är det bland de tyngsta stegen man tar nu på slutet av detta äventyr. Efter mycket slit och grymtande så tog jag mig upp. Fick stanna någon minut och bara samla mig och andas. De värsta stigningarna var nu bakom mig och helt plötsligt började vittringen komma. Jag fick tillbaka energin och kände att jag kunde löpa både utför och lite lätt uppför nu när det var ca 5km kvar. Jag fick under min färd på berget flashbacks från förra året då jag krälade fram på dessa stigar, nu var jag här igen men nu behöver jag bara ta mig till fyren!

Helt plötsligt såg jag en skylt ”Kullens fyr 1km”. Hjärtat började bulta lite extra och jag kände hur benen började lyda mig mer än tidigare på berget. Jag praktiskt taget flög fram med siktet inställt på ett ljus som jag började skymta längre fram. Jag kom ut från stigen på en väg och där tornade den upp sig, Kullens fyr. De sista 100 metrarna så var det en spurt upp för backen in i mål. Jag gjorde det, jag nådde målet, jag besegrade banan, jag knäckte mitt mål på sub 24.

Officiell sluttid: 21:30:00 (placering 13/100)

Efter målgång!

Väl vid fyren så fanns det ett värmetält där man kunde hoppa in i. Jag fick en välförtjänt finishertröja och satt med en kaffe i handen. Några andra löpare som hade sprungit in satt också där och vi satt bara och mös och snackade lite skit. Det var så skönt att vara i mål, riktigt glad att jag slog mitt mål med råge. Detta var de första 100 miles loppet som jag kände att jag lyckades med att sätta ett högre mål och jaga lite placeringar (tidigare har jag bara velat ta mig igenom).

Jag hängde kvar vid målgången tills jag fick tillgång till båda mina dropbags. Sen fick jag skjuts ner till Grand Hotel Mölle där jag hade bokat ett rum. Väl framme vid hotellet (kl 07:40) så började jag inse att jag kanske får sitta och hänga i lobbyn några timmar innan jag skulle få tillgång till rummet. Men med lite flyt så fick jag istället tillgång till rummet på en gång! Spenderade Lördagen med att sova och käka sen på Söndag morgon så var det dags att hoppa på tåget hem igen.

Reflektioner efter loppet

När jag kollar i bakspegeln så hade jag ett väldigt bra lopp. Energiplanen funkade bra och jag kände att jag höll en ganska jämn nivå hela loppet. Som sagt så kan jag alltid bli bättre att hålla igång i mörkret och under natten, det kan jag slipa på. Det som jag är mest nöjd över är att kroppen återhämtat sig så bra från loppet (kunde ge mig ut på lite återhämtningslöp redan 3-4 dagar efteråt. Det motiverar mig att fortsätta och även kanske försöka testa att öka på tempot lite till. Jag är fortfarande ganska feg och känner en stor respekt för denna distans. Jag tror också att jag är rädd för att bryta och kanske därför håller tillbaka lite under loppet.

På det stora hela så var det ett väldigt kul lopp. För att vara i Kullamannens regi så var det en betydligt lättare dragning än Kullamannen 100 miles orginaldragning. Men en stor eloge till Kullamannen gänget för att dom möjliggjorde detta testlopp då allt annat ställdes in. De gjorde detta till en suverän upplevelse. Nu längtar jag till Mars och vad dom då har dragit ihop för utmaning till oss.