Bakgrund
Under en tid där många lopp ställts in så finns det eldsjälar som drar ihop egna initiativ. Under första halvan av 2020 har detta varit ett signum.
Jag har alltid sett mig som en traillöpare, det är där jag har varit som starkast. Man lockas ändå att kliva ur sin komfortzon och testa något nytt. Min nyfikenhet för 24h lopp har grott under tidiga våren, tanken var att eventuellt testa ett i vinter (PRT som går av stapeln December). Jag fick nys om att Jesper Flink skulle anordna ett 24h lopp i Tärnsjö och efter lite snabba dribblingar i tankarna beslöt jag mig för att haka. (ca två veckor innan start)
Förberedelser:
Inför denna utmaning så hann jag inte riktigt planera något specifikt träningsupplägg. Passen under våren kändes som en helt ok grund att stå på inför denna utmaning. Lite orolig kände jag mig då löpning på platten ofta har gett mig mer krämpor än löpning på trail. Jag gick in väldigt öppet inför denna utmaning men satte ändå upp tre mål.
A-mål – Springa 200 km
B -mål – Slå distansrekord (springa över 180km)
C-mål – Springa 100 miles (161 km)
När det gällde energi så satsade jag på lite säkra kort samt testade lite nya saker. Säkra kort var blåbärssoppa, snickers/bounty och sportdryck. Jag testade även denna gång att baka lite av energin själv i form av energikakor och bananbröd.
Starten för loppet var klockan 12:00. Jag tog sälskap dit med Gunilla Axelsson och Sofia Attelind som också skulle springa. Vi kom till Tärnsjö runt 11 och hälsade på övriga i startfältet. Det var många starka löpare som satsade på att göra ett starkt lopp. Elov Olsson, Anna Carlsson och Gustaf Sjösvärd bland annat. Vi slog camp i ett av de små båsen runt banan. Banan i sig var ca 340 meter kolstybb, jag tyckte underlaget kändes skönt.
Utrustning
Det mesta av utrustningen kunde läggas i plastbyttor i vårt bås. Detta gjorde det möjligt att kunna fokusera på att springa så lätt som möjligt. För mig lite ovant då jag ofta springer med en fulllastad väst.
Skor: Altra Paradigm
Starten (12:00 – 18:00)
Starten gick och vi körde iväg! Första sex timmarna rullade på ganska bra och jämnt. Jag beslöt mig att lägga mig i 6 min/km tempo. Allt rullade på utan större konstigheter. Jag började även tidigt se till att fylla på med energi då jag vet att jag brukar kunna bli illamående längre in i ett lopp. Bananbrödet och de hemmagjorda barsen gick åt i början. Det fanns även ett litet avlopp i banan som man fick se upp för. Innan starten så pratade vi om att det kommer bli lite jobbigt inatt om man missar att denna lilla grop fanns i banan. Det var väldigt god stämning på banan. Man pratade med varandra, hejjade samt peppade.
Kvällen (18:00 – 24:00)
Vid 18:00 blev det varvbyte en väldigt skön omväxling i ett annat väldigt monotont tugg. ca 60km var avbetade på de första 6 timmarna. Magen var lite strulig här och jag behövde göra några besök på toan under denna tid. Det rullade fortfarande på ganska bra men kände att det blev tätare med de varven jag valde att promenera. Man märkte att man började komma in i en annan fas av loppet nu. Många valde att dra på lite musik i lurarna. Man hittade på sätt att bara fördriva tiden. Under denna tid valde jag även att ringa lite samtal bara för att få tiden att gå lite. Benen kändes fortfarande väldigt bra. Hade känt av lite stelheter på för mig klassiska områden (vaden och ena ljumsken). Dessa försvann ju längre man sprang. Illamående hade nu börjat anlända. Det blev svårare att äta fast föda, bananbrödet och barsen fick ligga kvar i lådan. Det var mycket folk från orten som var förbi och kollade lite snabbt på spektaklet.
Natten och gryningen (24:00 – 06:00)
Dax för varvning igen och nu började banan lysas upp av pannlampor. ca 110 km hade betats av så jag höll det jämnt och fint. Sist jag sprang på natten så sprang jag Kullamannen. Den natten gick bra och jag upplevde inga problem. Jag trodde mig kunna hantera nätterna bra på alla sätt.. men va fel jag hade. Varven började gå allt mer långsamma. Kroppen börjades kännas trött och seg. Jag brukar vara känd för att hålla en positiv låga under de mest fruktansvärda förhållande, men den var nu släckt. Gunilla försökte ställa en fråga till mig och jag svarade endast med ett grymtande. Jag stannade allt längre i vårt bås och kämpade för att få i mig energi. När jag gick varven så kände jag att jag nästan gled in i drömmarnas rike. Jag hade nått den djupaste utav källare och jag hade tidigare aldrig känt denna känsla. Som du nu förstår så var natten inte min kompis.
Hemmalaget hade det ganska tufft. Sofia hade försvunnit och Gunilla hade försökt få kontakt med mig. Jag hade svarat med ett grymt eller annat primitivt ljud.
Kommer du ihåg det där avloppet/gropen jag nämnde. Jag slog i den två gånger under natten och höll på att krascha rakt ner i marken. Jag lyckades båda gångerna undvika att krascha men hade jag det så hade jag nog haft svårt att ta mig upp. Så här höll det på till gryningen kom. När väl gryningen kom så lyckades jag ändå hitta ett nytt slags hopp, jag kände att jag tog mig mer och mer framåt trots all misär som slagit rot i mig.
Slutet (06:00 – 12:00)
Jag hade nu betat av ca 145km och det hade inte gått snabbt under natten. Jag hade dock börjat röra mig mer och mer. Dock blev det fler ”gå-varv” men jag rörde mig framåt. Jag hittade på en ny brygd som hjälpte mig att hålla ångan uppe. Receptet var ganska enkelt, cocacola med salt. Det kan vara just bristen på salt som sänkte mig så under natten.
Karro kom förbi vid 8 tiden och bara av att se henne fick mig att bli piggare och hitta lite ny energi. Strax innan klockan 9 så hade jag avverkat 100 miles (161km). Nu började jag lägga ner lite kände jag vilket var väldigt farligt. Här skällde Karro ut mig lite när jag sa till henne:
– (jag) Åh nu kan jag bara ta det lugnt de sista tre timmarna.
– (Karro). Du kan ju inte lägga av, det är ju tre timmar kvar!
– (jag) .. mjo.. ok… OK! jag kör på!
Sista tre timmarna gick på ren vilja, 170km, 180km! Allra sista biten så sprang hemmalaget tillsammans. Vi klarade det och höll igång större delen av de 24h. Min slutgiltiga distans blev: 183.291 km
Distansrekord i skrivande stund!
Efter målgång så fick vi ett glas skumpa och en fin liten medalj med vår slutdistans inskriven. Jag blev ganska illamående efteråt. Vi hade tänkt ta en gruppbild ståendes men jag satt ganska still på en bänk så vi fick ta bilden där : )
Reflektioner
Det var väldigt nyttigt att testa springa ett 24h lopp. Jag gillade det och tycker det var en bra erfarenhet. Största omställningen var att gå ifrån att för det mesta springa på trail till att springa runt runt på en bana. Nu efteråt skulle jag nog ha slipat energi-planen lite samt övat på att hålla upp flowet på natten. Det är absolut inte det sista 24h loppet för min del.