Hornindal Rundt

Var redo för en roman..

Banprofil

Förberedelser:

Var inte säker på vad jag väntade mig. Har vandrat i fjäll och sprungit KIA fjällmaraton 2018 så vet att det kan vara rätt tekniskt ju högre upp man kommer. Distansen i sig kände jag mig trygg med men det var fortfarande många nya barriärer som skulle bräckas.

• Jag kommer garanterat vara ute längre än 10h (har tidigare endast hållit igång runt 9:30h). Hur kommer kroppen må av detta?
• Höjdmetrarna. Detta skrämde mig som mest, 5600hm, satan det är mycket! Tidigare har jag betat av 2100hm på KIA fjällmaraton. Detta är nästan det trippla!

Distanspassen som jag kört fungerade men det jag var tvungen att få in var mer backe. Uppsala som sagt är ganska flackt.. 😊 Annars låg vecko-dosen på runt 7-10 mil.För att kompensera för höjdmeter så passade jag på att träna när jag var hemma i Hofors. Lite mer backar och teknisk terräng. Som jag gjort tidigare så avslutade jag med sista långpasset helgen innan jag skulle springa. Detta har fungerat bra för mig och sedan för att gå ner i varv inför det stundade loppet.

När det gällde boende inför loppet så var det ganska fullbokat på de hotell och bed and breakfast som fanns i Hornindal. Hur som så fanns det ett löpar camp så tak över huvudet skulle man få. Dock hade det varit skönt att slippa släpa på sängkläder/sovsäck. Dock hade jag lite medvind och helgen innan loppet så lyckades jag få ett rum på Hotel Raftevold. Det var på detta hotell som löparmiddagen dagen innan skulle hållas. Samt så var starten på loppet 50m utanför hotellet. Sucess!

Avresa!

Torsdag den 4 Juli bar det av. Jag hade tagit tors/fred ledigt helgen innan loppet, samt två dagar ledigt efter loppet. Hade gjort ett bra klipp på SJ biljetter så tidig torsdagmorgon så tog jag tåget från Stockholm till Oslo. Resan till Oslo rullade på utan problem. Väl framme så hade jag några timmar att döda innan nattbussen mot Hornindal skulle avgå. Jag tog storväskan och spatserade runt lite i närliggande Oslo. Köpte på mig lite fika och satte mig i en närliggande park för att njuta lite av de solstrålar som letade sig fram bland molnen. Nu efteråt så hade det varit smart att låsa in storväskan i ett skåp på stationen och rört mig lite mer i Oslo. Hur som så hoppade jag på nattbussen och fortsatte resan mot Hornindal. Bussen var beräknad att nå sin destination 06:15 på fredagsmorgonen.

Att sova på buss är svårt, på sin höjd kanske jag sammanlagt fick 2-3 timmar sömn. Vaknade till runt 04:30 och satt sedan som klistrad vid rutan. Vilken fantastisk utsikt! Solen hade gått upp och där åkte vi omkring på små vägar omringade av berg. Det är något mäktigt med berg och det har jag tyckt sen jag började fatta tycke för vandring. Framme vid Hornindal (Grodås) så hoppade jag av samt en annan passagerare. Föraren pratade engelska med henne och langade oss våra väskor. Jag frågade om hon skulle springa Hornindal, det stämde! Så där stod vi ensamma mitt i Hornindal. Då jag var tvungen att vänta in min incheckning på hotellet så slog jag följe med henne till platsen där vi skulle hämta våra startnummer (samt skulle byggnaden vara löparcamp och sekreteriat och målgång). Fick reda på att hon rest från Riga i Lettland och hette Margarita. Hon var en ganska van löpare som också hade en förkärlek till bergen. Hon hade även ett intresse för swimruns och försökte vara med att dra igång sådana lopp hemma i Lettland där grenen än så länge inte är så popuplär (jämfört med Sverige där den växt). Vi bytte lite erfarenheter och pratade mål inför loppet. Både hon och jag hade samma mål, gå i mål innan solen går ner (ca 16h). Efter att vi setat och snackat någon timma vid det folktomma målgångsområdet så gick vi in mot bebyggelsen igen. Detta då klockan slagit 08 och nu kanske man kunde inhandla lite frukost iaf. Vi bytte facebook uppgifter, önskade varandra lycka till och gick åt olika håll. Jag gick in på hotellet och kunde lämna min storväska där medan jag väntade på mitt rum. Inhandlade lite frukost på en närliggande butik och satte mig sedan vid hornindalvattnet och käkade. Kan ha varit en av de finaste frukostvyerna. Runt 13:30 fick jag tillgång till mitt rum så jag parkerade alla grejjer där, tog en välförtjänt dusch och slängde omkull mig en timma. Sömnbristen från bussfärden hade gjort sig påmind under förmiddagen.

Jag vaknade till runt 16:00 där på fredagen och kände mig som en ny människa. Enligt den information jag hade så skulle sekretariatet öppna vid 17:00 och sedan skulle information om loppet hållas 19:00 på norska och 19:30 på engelska. Jag stapplade mig de 900 metrarna (enligt information) till idrottshallen i Hornindal. Väl där fick man sitt startkit (karta, bricka att använda vid checkpoints). Man fick även en participant t-shirt (ett tröstpris att man iaf antagit utmaningen). Här fick man även möjligheten att bekanta sig med en markör du har runt handleden. Denna skulle man hålla emot en platta för att markera att man passerat en checkpoint.

Själva loppet isig är inte helt en sträcka som du tar dig från A -> B. Vid vissa områden (tror de var runt 4) så vikar man av från huvudspåret in på ett mindre spår och sedan när man kommit till en punkt med en checkpoint så vänder du tillbaka och fortsätter på huvudspåret. Allt som allt fanns det 20 checkpoints som du skulle passera. En missad checkpoint innebar diskvalificering.

Träffade på Margarita igen som hade tagit en hike upp på det berg som under loppet skulle bli det sista berget innan mål. Hon tipsade om att det var riktigt lerigt på stigarna. Vi gick skilda vägar igen och nu inväntade jag informationen som skulle hållas på Norska (tänkte att det är lika bra att vänja sig). Det fanns även en massa trailprylar till salu i idrottshallen, tog en sväng men tänkte samtidigt att jag har de prylar jag behöver 😊 Även fast de kliade i fingrarna. När jag satt och väntade på informationsmötet så träffade jag på John (tror jag han hette). Han var från Arvika ursprungligen men hade flyttat till Norge där hans tjej bodde. Han skulle springa 38km distansen och hade ganska nyligen sprungit ett mindre fjällmaraton i området (kommer inte ihåg vad det hette men verkade vara ett mindre väldigt enkelt och härligt marathon). Hur som så var det även för han första gången han skulle springa loppet. Vi pratade på som trail-nördar gör men olika lopp vi sprungit, vad hade man för plan inför detta osv. Vi kom in på en diskussion om vilka skor vi skulle köra på och han sade att jag skulle följa med han efter informationen och testa lite olika skor han hade (då vi råkade ha samma skostorlek).

Folk började samla ihop sig för informationsmöte. Man hade slagit upp en stor projektor och ljudsystem i idrottshallen. Man började med att spela upp trailern för Hornindal rundt för att sätta stämningen. Man märkte att folket i publiken var laddade och nervösa (jag var nervös). Informationen presenterades som en powerpoint och var väldigt bra! Kände inte att jag hade några frågor efteråt. Vart är det bäst att ta vatten, hur det fungerade med checpoints, vilket område är de stor risk för dimma, vett och ettikett i Norska fjällen. Sedan var de dags för spörsemål om man hade någon : )

Efter informtionen så hakade jag på John till hans skåpbil, kan verka lite misstänktsamt! Han öppnar sidodörren och visar sin utbyggda löpar-lya. Jag blev väldigt imponerad! Han hade byggt in så att han kunde sova i skåpbilen, även här så fanns de smart förvaring för hans 8-10 par av trailskor. Det var en riktig traillöpar-bil, ta den vart du vill,parkera och ut å löp! (Ja återigen så var jag avundsjuk på detta). Han visade mig några skor som han var grymt nöjda med som han tyckte jag skulle testa (pinsamt nog kommer jag inte ihåg vad de var för märke (jo det var Innovate typ Terraultra G 260)).John hakade på tillbaka mot den lilla byn där mitt hotell låg. Vi pratade lite om att han skulle flytta tillbaka till Arvika och att de kommer å kännas lite bittert då han inte kommer tjäna lika bra i Sverige som i Norge. Medan vi gick så kollade vi upp mot de omringande bergen och började spekulera hur vi skulle springa. Han blev märkbart lite avundsjuk på mig som skulle springa 75km turen. Vi önskade varandra lycka till och gick skilda vägar. Jag såg inte John något mer efter detta men förhoppningsvis gick loppet bra för han!

Väl hemma igen på hotellet så hade de en löparmiddag. Detta kunde man anmäla sig till i samband med att man anmälde sig till loppet. De serverade en lättare buffé med kyckling ris och grönsaker (sill och potatissallad?). Jag släppte på min veg-diet här och roffade i mig så mycket mat som möjligt. All energi som kunde lagras skulle ge mig en fördel under loppet. Efter middagen så befann jag mig på hotellrummet. Gick igenom all packning, vad skulle ner i västen och vad skulle ner i drop-baggen.  

Packningen blev som följande:

Västen – plats för vatten (drygt 2 Liter) en camelback och 2 soft bottles. 3 snickers, 3 eat natural bars, 1 rawbar, 4 påsar Tailwind potions påsar (sportdryck blandar ut med 500ml vatten), cliffbar chews (något nytt, som energi jellys). Sen obligatorisk utrustning, vind/regn jacka, vind-byxer, mössa och handskar, reflexväst, folie-filt, karta (som man fick vid infon), visselpipa och kompass. Allt som allt vägde nog västen ca 5kg.

Allt annat åkte ner i dropbagen, även pannlampa som egentligen var obligatoriskt men kunde tas i dropbag för andra halvan av loppet. Packade även ner min blåbärssoppa här 😊 Har fått en förkärlek för blåbärssoppa då jag mådde illa på Ursvik Ultra, inget gick ner men blåbärssoppa gjorde det!.

Det sista jag stod och dividerade om var vilka skor jag skulle köra på loppet. Skulle jag köra mina Salomon S-labs eller skulle jag köra på Altra MT King. Egentligen så talade teränget för att jag skulle köra på Altra skorna, de är lite grövre och skyddar fötterna bättre och bör ha bättre grep än mina Salomon. Det som talade emot var att jag inte har sprungit längre än 20 km i mina Altra. Salomon skorna är inkörda som tusan (drygt 80 mil vid den tidpunkten) och jag vet att mina fötter funkar i dom även efter 9 timmar. Dock är de tunnare och har mindre mönster under sulan. Det fick bli Salomon och Altra skorna fick haka på i dropbagen om jag mot förmodan ville byta skor halvvägs. 

Nu var allt kittat, packning och nummerlappar, dags att jaga sovtimmar.

Dagen D

Fick en bra natts sömn och klockade nog in 7-8 timmar. Hade ställt klockan på 06:30 för då skulle frukost-bufen börja. Gick dit och käkade en ordentlig frukost, bröd, äggröra med mera. Stämningen på frukosten var förväntansfull. Majoriteten som satt där skulle springa. Efter frukosten så var det gå tillbaka och svida om till sin battle-suit samt gå på toa en två-tre gånger, tejpa bröstvårtorna. Startområdet skulle öppna 07:30 och starten gick 08:00. 

Släpade mig ut till startområdet (som låg 50 meter från hotellet). Nu hade ganska mycket folk samlat sig där. För att komma in på området så skulle man passera en port där de stod ”point of no return” 😊. Där inne kunde man lämna sin dropbag som skulle köras iväg till Hornidal Bru (halvvägs). Väl inne på området så var folk som folk brukar vara inför en start. Vissa joggade runt lite, andra stod å stretchade, vissa tog sina sista selfies innan startskottet skulle gå. ”5 minuter” säger tävligsledaren i en mikrofon. Nu börjar fjärliarna ansmalas i magen och folk börjar ställa upp sig. Jag ställer mig i mitten av klungan. Min strategi brukar vara att börja lugnt de första kilometrarna och sedan hitta de tempo jag vill hålla. ”1 minut till start”, folk kollar sina gps klockar, känner på sin väst.. Nu slås man av tanken ”Va fan har jag gett mig in på”.  PANG där gick starten.

Loppet! – Upp på middagsfjället

Där var vi igång! Första kilometrarna gick på asfalt längs vattnet. Inga konstigheter, benen kändes pigga för att få komma igång men som alltid så gillar jag inte att springa på stum asfalt. Vi började på typ 50mh. Folk stod i drivor längs vägarna den första kilometern som ledde ut ur Grodås (den lilla byn i Hornindal) och man klangade med Ko-bjällror. Efter första kilometern så låg jag ganska precis i mitten av klungan, hade säkert 25 meter tomt bakom mig och framför mig. Började trycka på lite för att haka på den klunga som låg framför mig. Sen tog asfalten plötskigt slut och det var dags att ge sig in på trailen upp till middagsfjället. Den första stigningen var ganska lagom så valde att småspringa samt gå beroende på hur brant de blev. Började här snacka med en medlöpare som jag snabbt fick höra var en Svensk. Som så många andra så sprang han med stavar, nästan alla sprang med stavar (utom jag och några få andra).

Vi höll varandra sällskap en bra bit uppför sluttningen till Middagsfjället. Ungefär halvvägs uppför middagsfjället så kom den första avstickaren för att checka av en checkpoint. Här träffade jag en annan Norsk följeslagare som jag skulle träffa om och om igen på loppet. Norrmännen kan sina fjäll och det märkte man på sina medlöpare. Samtidigt så sprang vi tillsammans med en annan äldre norrman (var nog närmare 60) och han hade hittills sprungit alla 10 gånger loppet hade anordnats.. Vi höll ihop en bit innan stigningen började bli riktigt brant uppför middagsfjället. Väl uppe på middagsfjället så hade vi skingrats, märkte till min fördel att jag kände mig riktigt stark uppför, men den första utförslöpningen från middagsfjället var en annan femma…

Ner från middagsfjället.

Vägen ner från middagsfjället gick inte så snabbt som jag hade hoppats. Terrängen är teknisk i de Norska fjällen. Speciellt när det hade regnat hela veckan inför loppet. Det var lera praktiskt taget överallt. Mina skor hade ändå bra grep uppför men nerför i leran så gled man runt som Bambi på hal is. Jag kom i alla fall ner hel och någorlunda ren från Middagsfjället. Men nu började det bli dags för den stora utmaningen och ta sig upp till Gulekoppen som kommer vara den högsta punkten under loppet.

Jag tog rygg på den äldre norrmannen och det var en bra klättring upp. Miljön började skifta från lera och rötter till sten och kalfjäll. Temperaturen var ändå helt ok runt 10-14 grader men nu började det bli kyligare samt att graderna sjönk ju högre upp man kom. På informationen hade det varnat att det låg en hel del nysnö på de högre topparna 1000hm plus. Ingmar stannade upp och tog fram sin vindjacka, jag tog lärdom från honom och gjorde detsamma, har börjat skymta snötäcket längre upp och kände redan nu att det börjat bli lite kyliga vindar. Sen fortsatte det uppåt mot toppen. Ingmar hade bra fart uppför och jag försökte haka på honom upp mot guletoppens top. Sista branten var i snö, detta var lite läskigt för det var väldigt lätt att man sladdade omkring och inte fick riktigt grepp i snön. Väl uppe på toppen så såg jag bara ryggen på norrmannen innan han flög ner som en bergsget från toppen.

Att ta sig runt på toppen på guletoppen var fantastiskt, det kändes som man var betydligt högre upp än man var. Guletoppen är på ungefär 1350mh. Hela toppen var mer eller mindre snötäckt. Vägen ner så var det bara att kasta sig ut genom snön. Var lite häftig känsla och råkade man sladda till så hamnade man i mjuk nysnö, men kallt om man kraschade i snön burr! Vägen ner gick inte snabbt, det var här jag började hitta mina begränsningar och vart jag borde lagt mer träning. Utförslöpning är som många säger betydligt tuffare än uppför. Uppför har jag inga problem utan kan tugga på i ganska bra tempo. Problemet med utförslöpningen är att man lär våga öka på farten. Kan jämföra det med MTB. Man får mycket bättre flow om man bara vågar trycka på och även då så minskar du även risken för krascher. Skulle nog säga att samma gäller utförslöpning. Jag märkte att jag började fega på utförslöpningen och det var ofta här jag blev omsprungen av folk som var betydligt bättre på det.

När jag kommit ner en bra bit från Gulekoppen så fanns det en fin bäck som rann där man kunde ta vatten. Jag tog en paus här och fyllde på mina vatten depår. Känslan att dricka det kalla friska fjällvattnen är fantastiskt. Här träffade jag på en Svenska, hon tyckte också det var lite läskigare nerför men märkte att hon som jag var starkare uppför. Riktigt bra tryck i steget och jag såg henne lite fram och tillbaka under loppet men sista biten så stack hon iväg. Här träffade jag även på mina följeslagare resten av loppet två Norskar som hade liknande mål som mig att springa på under 15-16 timmar (eller innan det blir mörkt). Vi slog följe och här märkte jag ganska snabbt att dom var starkare än mig utför, jag försökte hålla jämnt tempo men halkade efter lite. Det som jag tyckte var läskigaste med utförslöpningen var risken att skada sig. När jag väl tryckte på så kände jag hur jag ibland trampade snett eller hur det började kännas konstigt, benen helt enkelt flög åt olika håll. Kanske hade lite för klena skor för denna miljö. Det var ju även lerigt satan överallt, så halkade man inte runt på snö så halkade man runt på lera.

Appropå känningar och skador. Jag hade tidigare även haft lite känning baksida lår innan loppet som började komma smygande. Även så har jag känt en stelhet i höger höft. Jag var lite orolig att detta skulle komma tillbaka under loppet som en käftsmäll. Några timmar in i loppet så kom såklart dessa känningar och höll sig kännbara några timmar för att sedan försvinna. Detta tycker jag är lite av karaktären med Ultralopp. Kroppen kommer att klaga på alla olika sätt men vissa krämpor helt enkelt försvinner. Jag vet inte om det är att andra krämpor börjar ta över eller om man helt enkelt springer bort krämpan.

Tillbaka till loppet, nu hade vi avverkat två av de stora topparna och var på väg upp mot den sista toppen innan vi skulle ner till halvvägs Depån (38km). Först gjorde vi en avstickare till en checkpoint som var tur och retur på banan sen bar det iväg uppför. Här märkte jag att jag var starkare än mina Norska kollegor och tog täten i vår lilla klunga. Det var här jag märkte att svenskan var starkare än jag var uppför, jäklar vad hon klättrade, jag och Norrmännen kollade med vidöppna munnar hur hon flög upp för att sedan försvinna ur vår synvinkel.

Än så länge så kände jag mig helt ok i kroppen. Började känna att energinivåerna svajjade lite men det var inte konstigt då man nu hade hållit på i 5-6 timmar. Det brukar vara här jag börjar kämpa med energi och annan föda. Jag vet av tidigare erfarenhet att det blir svårare och svårare att få i sig föda. Det som smakar helt ok första timmarna ger kväljningar senare efter 7-8 timmar. Ett exempel på detta är sportdryck. Jag tycker det är ett jättebra sätt att få i sig vätska energi och salter. Men ju senare det blir ju mer hatar jag sportdrycken och bara en liten smakkänning får det att vända sig för mig. Dock har jag hittat en sak som alltid fungerar, Blåblärssoppa!! Underbara Blåbärssoppa.

Vi hade nu kommit upp på den sista toppen innan halvvägs. Återigen Norska fjällen är fantastisk. På väg nerför så var det som vanligt att norrmännen sprang ifrån mig. Dock började vägen bli mindre teknisk och då kände jag att jag kunde trycka på lite och tillslut komma ikapp. Ju mer vi började nå marknivån så planade vägen ut tills vi kom ut på en asfaltsväg. Wow var det kändes konstigt att helt plötsligt kunna hålla ett jämnt löpsteg. Vi tröck på i ett 5:30 tempo och såg framemot att komma fram till depån. Vid depån så hade de som skulle springa halva loppet startat så det kändes nästan som att springa in i mål när man kom till depån. Väl på plats så hade de dukat upp med vatten och köttsoppa. Jag körde ingen köttsoppa men plockade fram min underbara blåbärssoppa. (Vi fick tillgång till våra dropbags här).

Jag fyllde på lite gosaker från dropbagen till västen, snickers, lite bars. Tailwind potionspåsar (fastän jag börjat tröttna på smaken). Pannlampan åkte även med här då det är obligatoriskt utrustning. Mitt mål var ju dock att inte behöva använda den. Med nyfunnen energi så stack jag iväg. Norrmännen skrattade lite åt mig innan där jag stod med min liter blåbärssoppa och var mycket nöjd. Nästa ettapp var en tur och retur in i en dal och här kände jag att jag hade bra tugg (Blåbärssoppan?) och kände att jag betade av distanen effektivt.  Väl tillbaka var det dags att ge sig upp på fjället igen.

Nu började det kännas av, stegen uppför blir tyngre och tyngre. Det återstod tre stigningar varav två var till höjder över 1000mh plus.

Jag kände att det började bli svårare att få i sig energi samt vatten.

Sista stigningen upp till 1000 mh. Jag kommer ihåg att jag ransakade mig själv inför denna stigning. Benen hade börjat kännas väldigt tunga samt så var det svårt att få i sig energi. Om jag gick upp för detta fjäll så är jag tvungen att gå ner för det också.

Jag kände även att man började bli så trött så att man dubbelblippande de återstående 5 kontrollerna. Det vore så snopet att nu på slutet bli diskvalificerad bara för att man missat en kontroll på slutet.

Slutspurten

Vid den sista kontrollen så fick jag en sådan härlig energi. Den var även bemannad så bytte några ord med folket som stod där. Du hejjade på och sa till mig att ta det lugnt ner för den sista utförslöpet. Det var jag redan redo på att göra, benen var tunga och nerför var som sagt inte mitt parti detta lopp. Jag blev omsprungen här av 4 norrmän.

När man kommit ner för den sista sluttningen så var det en kilometer asfalt som skulle betas av. Här kan man få fram energi från ingenting. Att känna att målet är inom räckhåll är en fantastisk känsla.

Väl i målet (som var beläget inne i idrottshallen) så möter två av norrmännen upp mig. Vi hade inte presenterat oss för varandra i spåret så nu kändes som ett bra tillfälle. 

Det roliga är att du kan springa tillsammans med några okända människor, ni blir väldigt personliga då ni tillsammans delar smärtan och härligheten. Alla siktar på att ta sig till mål. Men det är sällan man presenterar varandra i spåret.

Reflektioner

Detta var absolut en av de häftigaste lopp jag sprungit. Vackra vyer och tuffa stigningar. Detta är helt klart ett lopp som jag kommer vilja springa igen i framtiden. Det som man märker är att det är väldigt bra att nöta backe inför en sådan här utmaning. Vägen hem från Hornindal var smärtsam för benen var som två stockar. : )